Hemma och Ute

Imorgon bär det av ner till Göteborg och på tisdag flyger jag till Manchester för påmönstring i Liverpool. Det finns inte internet ombord så jag vet inte hur det kommer att gå med uppdateringarna. I vissa hamnar får man in trådlöst med lite tur (rätt väder, rätt last på väderdäck, rätt kajplats) Får jag in trådlöst blir det en liten uppdatering, likaså om jag springer in på internetcafé. Men jag måste erkänna att jag tycker att det finns mycket roligare saker att göra iland än att sitta på internetcafé.

Jag hoppas att ni alla får en fin sommar här i Sverige (eller vart ni har tänkt att befinna er) Spara lite sol tills i augusti då jag ska vara hemma och sätta lite färg på min kropp som antagligen kommer vara sådär fruktansvärt styrmansblek (-och fet) Simma lugnt!

Sambon är på en båt som jag kallar för rom&cola båten. Namnet gör vissa anspelningar på denna drink. Och för att hedra denna skuta så häller jag i mig rom&cola så fort jag får tillfälle. Det är ju faktiskt gott! För många år sedan drack jag lite för mycket av denna dryck men när jag fick ett glas i näven i början på veckan så insåg jag att det var ju gott! Och på måndag blir det mer rom&cola. För att hedra smbons båt och för att fira min sista dag som ingenting. Jag är inte student. Jag är inte styrman. Jag är inte arbetslös. Jag är ingenting. På tisdag är jag det.

Jag har fått biljetterna till Manchester. Jag har ordnat en soffa att bo på natten till tisdag. Jag har alla nödvändiga certifikat och behörigheter. Väskan är packad. Jag är fysiskt redo för båtåkandet. Frågan är om jag är psykiskt redo? Jag tror inte att jag fattat att jag slutat skolan. Det här känns bara som en vanlig praktikperiod. I augusti skall jag gå tillbaks till skolan. Tror jag. Men i augusti ska jag vara hemma på ledighet och turista med min älskade sambo. Skolan är slut. Sambon åker redan båt. Jag ska snart åka båt. Sen är vi lediga. Efter det ska vi åka mera båt. Det är så det kommer fortsätta. Undra när jag inser det?

Sitter ute på ön nu. Den ö som i 16 år var mitt hem. MIn fasta punkt. När jag var 16 flyttade jag hemifrån. Det var ingen jätteflytt, jag höll mig kvar på Västkusten och var på ön och jobbade varje sommar. Men någonstans under gymnasiet så slutade ön att vara mitt hem. Jag kände mig inte hemma här. Jag kände mig inte hemma någonstans. Jag var hemlös men inte bostadslös. Jag var ständigt på resande fot. Jag flydde ständigt. Men jag vet inte från vad eller till vad.

Nu är jag då på ön. Allt är så bekant. Mitt gamla flickrum ser nästan ut som när jag lämnade det för åtta år sedan. Men jag blir hela tiden påmind om varför jag ville härifrån så fort. Egentligen var det inget speciellt. Fast när jag ser vissa människor här ute, när jag tittar på samhället så förstår jag att det här inte är en plats för mig. Jag vet inte vad det är. Jag är ingen storstadsmänniska heller. Jag bor hellre i en liten by på Grönland än på Manhattan. Men ön är fel. Den är inte jag. Men visst är det kul att vara här!

Så har den berömde personalchefen lyckats igen. Jag ringde idag för att höra hur det ligger till och när jag ska ut.

J: Hej! Har du några besked till mig?
P: Nej.
J: Nähä...?
P: Vänta lite.

Tystnad varvas med pappersprassel.

P: Var det Prototypens lillasyster du skulle på?
J: Nä, vi sa väl Prototypen?
P: Ja just det. Men då ska du mönstra på i Canada va?
J: Har dom inte gått från Canada?
P: Jo, du ska mönstra på i England. Jag återkommer.

Det blir Prototypen på tisdag i alla fall.

Så var det då dags för det där avskedet som jag hade förträngt. Sambon fick biljetterna tidigare i veckan men inte ens då vägrade jag inse att vi faktiskt skulle åka. Sambon är på väg till Taiwan, jag ska snart med tåget till västkusten. Ska hälsa på familen en sväng och i nästa vecka mönstrar jag på. Vågade inte ta samma tåg som sambon, då hade jag också hamnat på Kastrup och inte i Göteborg...

Jag hatar att ta farväl på tågstationer. Och flygplatser. Det är lika illa det. Tårar som rinner konstant även att man vet att vi snart kommer ses. I höstas gick sambon och jag om varandra. Vi sa mer hejdå än hej. Det kändes så. Nu har vi ordnat allt perfekt. Om sju veckor träffas vi. Och får hela augusti hemma. Bättre än så kan det inte bli. Men dom där förbaskade tårarna rinner. Dom rinner nu också. Gick snyftande hem från tåget. Satt i parken en stund. Kom hem och började ta tag i min packning. Sen kom en låt. En låt som jag alltid kommer att förknippa med min och sambons första sista kväll tillsammans. Tårarna började rinna. Jag kan inte hjälpa det. Jag är kass på att säga farväl. Men jag vet att bättre än så här kommer det inte bli. För jag vägrar att vi ska gå om varandra hela den här hösten och sommaren också.

Trots att jag slarvat bort isklumpen i magen och inte fattat att jag skall börja jobba så verkar allt ordna sig nu. Jag har behörigheten och alla certifikat. De papper jag inte har behöver jag, enligt prsonalchefen, inte ha än. Det blir påmönstring i början på nästa vecka, dom går från Halifax imorgon. Dom har planerat in mig för fem veckors ledighet efter första törnen. Saker och ting rullar på och jag är den sista som får veta det. Vill man veta måste man fråga. På torsdag får jag veta mer exakt när jag ska åka. Vart vet jag. Sen vet jag inte så mycket mer. Vet inte vad jag gett mig in på!

Dom sista dagarna har varit intensiva. Ja, jag har ju knappast haft fullt upp men det är ju ett nytt liv som börjat. I torsdags tog vi examen, fick våra papper och stipendier och halv tre på torsdag eftermiddag släpptes vi ut som sjökaptener och styrmän. Det är sjukt. Det lät så konstigt när prefekten kallade fram sjökaptener och sjöingenjörer för att dela ut stipendier för bästa studieresultat och bästa ex-jobb. Sjökaptener och sjöingenjörer. Det är det vi är nu.

Torsdagen gick i alla fall i festens och glädjens tecken. Började dagen med champagnefrukost och smörgåstårta. Sen mötte vi upp föräldrarna och vandrade runt i skolan och på stan. Efter det avslutning och sen god mat och dryck. Det är ofattbart! Jag har inte fattat att jag slutat skolan. Att jag har sommarlov går in i mitt lilla huvud men att jag om cirka en vecka ska mönstra på som styrman är helt ofattbart. Den isklump av nervositet som jag hade i magen för några veckor sedan är bortblåst. Jag kan inte inse att det faktiskt är så, att jag ska ut på mitt första styrmansjobb!

Jag har som sagt bloggat i drygt ett år. Ett och ett halvt kanske. Den förra bloggen hade många läsare. Den förra bloggen var kul. Den förra bloggen var rosa. Den förra bloggen var läsvärd. Den förra bloggen uppdaterades ofta. Den förra bloggen var betydligt bättre än den här. Så varför lade jag ner den förra bloggen?

Det fanns flera orsaker. Den blev för personlig. I början fattade jag inte hur många läsare jag skulle få. Jag fattade inte att många av dem var vänner och ovänner och personer som jag absolut inte ville skulle läsa min blogg, läsa om mitt liv. Jag kunde inte skriva om vad jag ville och hela visten med att blogga försvann. En annan orsak var att jag var så fruktansvärt omotiverad. Från att ha uppdaterat flera gånger om dagen och lagt ut många bilder så uppdaterade jag aldrig. Det var inte kul att blogga.

Jag tog ett uppehåll. Bestämde mig för att lägga ner bloggen och starta en ny. Trodde att det skulle hjälpa. Men det gör det inte. Jag är omotiverad. Har inget att skriva om. Och när jag väl skriver så blir det tråkigt. Har jag ett så tråkigt liv? Nej, jag tycker inte det. Men jag har ingen lust att skriva om det. Så tills motivationen kommer tillbaks så får det här vara en tråkig blogg. Den kanske kommer att bli kul en dag. Som den förra bloggen. Men just nu tvivlar jag.

Var inne i Sjömansregistret och kikade. Min behörighet utfärdades igår. Den är nog på väg nu. Eller snart. Annars får jag göra en Martin och åka till Norrköping och hämta den. Ett steg närmare. Ännu fler fjärilar i magen.

När jag har tråkigt brukar jag bedriva mailbombning på hög nivå Mailar till allt och alla och sen när jag får en massa svar så tröttnar jag. Då är det ju tråkigt att svara på allt. Igår mailade jag i alla fall halva svenska handelsflottan. Ungefär. Mailade till Gud och alla människor som jag seglat med. Idag svämmade inkorgen över. Men för en gångs skull var det kul. Jag har svarat på alla mail samt skickat några mer mail till annat folk jag seglat med. Mailbombning på hög nivå!

Mailen betyder så enormt mycket när man är ute. Speciellt om man går på en halvskum trad mellan Grönland och New Foundlnd där man bara kan fantisera om telefonkontakt. Ombord brukar jag verkligen maila allt och alla. På en båt började vi dessutom maila andra ombord! Då har det gått långt. Men på många båtar är mailen den enda kontakt med omvärlden och de nära och kära man har. Man får nyheterna via mail och man får nyheter och hälsningar hemifrån via mail. Det räcker att inkorgen är tom en morgon och hela världen rasar samman. Jag får för mig att alla glömt mig och att jag är oälskad. Det är hemskt. Men ändå är det en lite skön känsla över att isolera sig på Atlanten en stund...

Det här är min verklighet om två veckor!


Soluppgång över havet


Livbåtsövning minus snön


Utsikt över Manhattan


Coola bilar


CD-kanalen


Solnedgång över havet

Måndag. Sista måndagen som student. Sitter och slösurfar och vet inte riktigt vad jag skall hitta på. Ska träffa en polare vid ett men klockan är ju bara tio! Var ute och gick en sväng innan frukost men var snart hemma igen. Knät blir bara värre och värre. Vet inte vad jag gjort med det. Det känns som om det är svullet I knät. På utsidan syns det ingenting. Jaja, så länge jag inte haltar så är det väl okej...?

Borde städa. Borde måla köksbordet. Borde börja leta reda på alla papper inför påmönstringen. Borde åka och handla. Borde göra så mycket. Men jag tänker inte göra ett dugg.

Jag måste vara så tråkig att ge ett boktips.

Att älska som en porrstjärna av Jenna Jameson och Neil Strauss

Helt klart en läsvärd bok! Den är så rolig att man skrattar högt. Den är så sorglig att man får tårar i ögonen. Det är så mycket lättklädda bilder i den att flygplansgrannen inte vet vart han skall titta. Det är en vacker men tragisk histora. När man väl börjat läsa boken är den omöjlig att lägga ifrån sig! När dom 600 sidorna är slut vill man bara börja läsa den igen.

Skolan är helt klar nu. Ex-jobbet är publicerat och godkänt. Fick VG till och med! Yeah! På torsdag tar jag examen, nu i veckan skall jag få behörigheten hemskickad och om två veckor drar jag ut och jobbar. Skrämmande men sant. Stundtals känns det bra. Stundtals känns det nervöst. Men det ska bli kul. Det ska bli en utmaning. Här om dagen tecknade jag ett nytt abonemang och köpte ny telefon. Började prata lite jobb med försäljaren och jag var tvungen att säga vad jag jobbar som. Eller rättare sagt, ska jobba med. Jag var tvungen att säga det högt. Jag jobbar som styrman. Snart är det så. Skolan är slut. Jag pluggar inte längre. Och det lät ganska bra att säga det...