Hemma och Ute

Jag är en periodare när det gäller att blogga. Jag skriver när jag känner för att skriva. Och när jag inte känner för det så skriver jag helt enkelt inte. Men nu är det dags att ta upp den här bloggen igen! Drygt ett halvår har gått sen sista inlägget och jag orkar inte ge någon resumé på vad som hänt. Nu är nu.

Just nu är jag ledig. Långledig. Med betoning på låååång! Ska vara hemma hela vintern är det planerat och jag klagar inte. Jag trodde att det skulle bli långtråkigt, att jag inte skulle ha något att göra men dagarna går. Har hittills bara vart hemma i fyra veckor så det är elva underbara veckor kvar. Elva veckor som ska vara fyllda av kärlek och julfirande med sambon när han behagar att komma hem :)

Jag har märkt att många blir lite småsura, kanske avundsjuka, när jag berättar att jag är ledig så här länge. Den vanligaste kommentaren är men hur ska du klara dig utan lön så länge? Det är ju knappt att jag vågar berätta då att jag går hemma med full lön, hela tiden. På något dumt sätt så skäms jag lite över det när jag ser mina "landbaserade" vänner sliter med sina jobb, eller ännu värre går på A-kassa, och allt dom får per år är fem veckors betald semester. Det är vad jag har efter varje törn! Men samtidigt kommer jag inte hem på kvällarna. Jag har inte helgerna lediga. Jag missar högtider och födelsedagar. Jag jobbar ungefär dubbelt så mycket på en vecka som dom på land. Så ja, jag har nog gjort mig förtjänt av den här ledigheten när allt kommer omkring!

Det finns mycket bra prylar i denna värld. Många bra uppfinningar. Och sen finns det mindre bra uppfinningar. Och så den bästa av dom alla, mindre nödvändiga uppfinningar!



Det här är, tadadada, en tangentbordsrengörare! Och det är min arbetsgivares present för att locka folk till sitt företag. Smart tänkt! Riktigt smart! Förra året bjöds det på miniräknare, USB-minnen och klockor. i år en tangentbordsrengörare. Finanskris någon?

Förra året var det galet, när jag sökte jobb. Det räckte med att man tittade åt en redare och fyrade av ett leende så hoppade dom på en, gick till attack. Branschdagarna 2008 påminde lite om gatloppen man såg i Gladiatorerna. I år var det lugnt. Tvärlugnt. Jag var inte där för att söka jobb. Jag var där för att vara social. Säga hej till den berömde personalchefen men han hade inte vågat sig dit. Träffa vänner från förr. Ta pulsen på marknaden. Och det var nästintill dött! Tänk att så mycket kan hända på ett år! Från att ha varit en brasch där alla fick jobb inom loppet av fem minuter till att vara en bransch där man återigen får slåss för sina jobb.

Jag hade planer på att byta rederi. Jag är inte så säker längre. Jag ska. Så småningom. Men inte än. Jag vill se hur allt utvecklar sig. Och så vill jag vara långledig. Åka till Hawaii. Eller Mexico. Eller Florida. Sen. Sen kan jag ta tag i livet och mina byta-jobb-planer!

Jag håller på att klampa in i vuxenlivet på riktigt och jag är livrädd! Det känns som att jag vistas i en värld som jag inte borde, ungefär som när man var liten och fick vara med dom större barnen och leka. Jag njuter i hemlighet av det men mest är jag livrädd. Jag försöker prata på ett sätt som låter som att jag har koll, jag ställer relevanta frågor och nickar förstående. Men ibland lyser mitt riktiga jag igenom. Och det är när jag inte förstår. Omedvetet lägger jag huvudet på sned, plutar med läpparna och säger med lite barnslig röst nu förstod jag inte. Jag önskar att jag hade en hand att hålla i. Jag är rädd för berg-och-dalbanor och karuseller och på torsdag drar den största karusell igång som jag någonsin åkt med! Just nu sitter jag bara och väntar. Jag sitter på min snurrande giraff och väntar på att det ska börja. Och jag tror att det är väntan som är det värsta!

Min kära vän och vapendragre M ringde igår och frågade om jag hade några planer för veckan. Planer har jag men dom går ut på att ligga i soffan och fördriva tiden så nej, jag några egentliga planer har jag ju inte. M skulle åka till Örnsköldsvik och frågade om soffan här är ledig ett par nätter. Och självklart är den det. Min kära M är alltid välkommen! Sambon sa att jag borde rulla ut röda mattan eftersom det är ett så storslaget besök. Behöver jag det? Jag hade tänkt att köpa ett par flaskor rött, det borde väl räcka? Med lite otur slår vi sönder glaset när vi ska skåla för något filosofiskt och vips har vi en röd matta!

Jag har saknat M. M och jag lärde känna varandra för flera år sedan i en gammal militärförläggning. Vi bodde tillfälligt där och någonstans mellan den trasiga tvättmaskinen och taket som ramlade in så fann vi varandra och blev vänner för livet. Vi kanske inte träffas eller hörs av så ofta som bästa vänner bör men vi finns där för varandra. Och det kanske snart blir ändring på det, M spanar efter lägenhet här i stan och ingen kommer bli gladare än mig om jag får M ett stenkast bort!

För lite drygt sex månader sen satt jag i skolan och kämpade. Det kändes som om jag var där dygnet runt. Kom tidigt på morgonen, gick på föreläsningar och på rasterna jobbade vi med alla inlämningsuppgifter och grupparbeten som hopat sig på slutet. När skolan var slut enligt schemat så tog ex-jobbet vid. Vi slet med ex-jobbet dag och natt i fyra månader. Helgerna gick till ex-jobb. Kvällarna gick till ex-jobb. Luncher, fikaraster och till och med lektioner! Vi satt längst bak och läste eller skrev och tillslut fick vi till det där grymma ex-jobbet som vi hade drömt om. Vi satte ribban högt från början. vi skulle ha priset för bästa ex-jobb. Och i juni stod vi där och sken i kapp med solen när vi tog emot våra stipendier och prestenter!


Ex-jobbet innan det blev det grymma som vi drömt om

Efter den dagen, då vi stod och sken ikapp med solen och tog emot stipendier och presenter så gjorde livet verkligen en kovändning. Från att ha varit något så blev jag ingenting. Innan var jag student men helt plötsligt så var jag ingenting. Jag var inte arbetslös för jag hade ju löfte om jobb. Men jag kunde inte säga att jag var styrman heller eftersom jag inte hade börjat jobba än. Nu är jag styrman. Jag trodde att jag skulle identifiera mig mer med det men det har jag inte gjort. Jag jobbar som styrman men vad jag är när jag är hemma vet jag faktiskt inte. Jag saknar rutiner hemma. Dagarna går så fort och jag gör ingenting. Nu har drygt halva ledigheten gått och jag börjar känna mig stressad, nu måste jag göra något, ta tag i mitt liv. Jag har gjort saker den här ledigheten. Jag fick två fantastiska veckor med sambon där vi rådde om varandra och myste, jag har varit en sväng i Skåne och träffat folk som jag inte sett på länge. Och sen ska jag över till Västkusten. Så jag gör ju ändå något. Men det känns så fel att ligga hemma i soffan med datorn på magen när jag vet att där ute i det grådassiga jobbar hundratusentals människor. Hundratusentals människor som säkert skulle vilja byta med mig för en dag, som inte förstår hur man kan ha det så här bra. Och i sanningens namn så har inte jag heller förstått det. Jag undrar vart haken är. Jobba en månad, vara ledig en. Det är ju för bra för att vara sant egentligen!

En gång i tiden tyckte jag att det var riktigt roligt att blogga! Jag hade flera läsare och jag uppdaterade bloggen flera gånger om dagen. Jag hade saker att skriva om hela tiden. Jag ville dela med mig. Jag var väldigt öppen, visade bilder på mig och mina vänner. Skrev mitt namn. Och helt plötsligt fick jag veta att min blogg var tämligen välläst i en krets som jag inte ville skulle läsa. Människor som jag lagt bakom mig. Och då var det inte kul att skriva längre. Så jag skaffade en ny blogg, den här, men lusten att skriva kom aldrig tillbaks. Förrän nu.

Jag vill skriva nu. Men jag vet inte vad. Jag kan hålla på och båtnörda mig och skriva om jobbet ombord och hur man kan fördriva dag efter dag i soffan hemma men det är väl inte kul att läsa om? Jag hade kunnat vara personlig och skriva om vad som rör sig i mitt huvud just nu men jag vågar inte. Hur anonym är man på nätet egentligen? Jag har fått kommentarer om de bilder jag lagt ut, att dom känns igen. Och det är väl inte så konstigt eftersom jag använde dom i den förra bloggen?

Jag funderar på vad jag ska göra med den här bloggen. Kommer det bli något med den här bloggen eller kommer den rinna ut i sanden? Var det här ett sista andetag innan den slutligen får sin sista vila? Jag vet inte. Vi får väl se...

Här har jag inte varit särskillt aktiv det sista. Såg att det är över tre månader sen jag skrev mitt sista inlägg! Efter att jag skrev det väntade en låååång ledighet. Ingen visste vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte, personalchefen visste inte, de skeppare som jag haft kontakt med visste inte. Till en början var det ovisst. Det stod väl mellan gul båt eller blå båt. Något annat var det aldrig på tal om. Men desto längre jag var hemma så började jag inse att jag inte ville tillbaks till Afrika. Jag hade inte klarat det. Och efter några veckor så kom beskedet jag väntat på, jag hade fått fast på en blå båt! Ledigheten blev tio veckor och den gick fort. Jag fattar inte hur två och en halv månad bara kan rusa förbi så? Och ett tu tre så stod sambon och jag där på tågperrongen och sa hejdå än en gång. Den dryga månaden ombord gick snabbt den med och nu är det bara två veckor kvar tills jag åker ut igen! Vart tar tiden vägen?

Jag har alltid varit glad, sprallig och spontan. Jag är den som har lett galna upptåg och varit den som busat mest och gjort mest hyss. Alltid. Men nu är det inte så längre. Jag har tappat bort mitt gamla jag och jag undrar vart jag ska börja leta! Det känns som om jag blev vuxen över en natt. Vissa saker saknar jag inte. Som alla urflippade utekvällar. Det är inte kul att gå ut, dansa på diverse bord och högtalare och sen efterfesta till gryningen. Det var kul då men det är inte kul nu. Men det är så mycket jag saknar. Jag saknar den där glada personen som inte tänkte allt för mycket, som bara var och gjorde det som kändes rätt. Någonstans tappade jag henne. Och jag saknar henne.

Jaha, då var man hemma igen. Hemma på landbacken. Turen till Afrika gick bra, jag blev inte uppäten. Inte ens i närheten. Afrika var spännande. Annorlunda. Fascinerande. Skrämmande. Jag insåg hur bra jag har det här i Sverige. Utan all fattigdom och korruption. Jag förundras över hur hela länder kan vara beroende av mutor. Om myndigheterna inte fick sin läsk och sina cigaretter blev vi inte inklarerade. Jag visste att det mutades friskt men jag förstod inte hur mycket förrän jag såg det. Alla myndigheter skule ha sitt. Och det var många myndigheter. Och dom skulle ha paper! Massor med papper. Konstiga listor. I en hamn ville dom ha en inventering över alla tomater och tomatprodukter ombord. I en annan hamn ville dom ha antalet DVD och VHS-filmer ombord. I en tredje var det en lista över vad som fanns i ALLA förråd, skruvar, knäskydd, kemikalier, rubbet. I en fjärde hamn skulle dom ha en annan narkotikalista än den vanliga, där var läkemedel som Voltaren och Ipren narkotikaklassade.

Jag trivdes bra ombord. Folket var bra. Men det klickade aldrig mellan mig och skutan. Själva jobbet var lite trist. Köra båt gör man ju som på andra båtar men i hamn var det trist. Bara ballastpumpande. Inte gå runt i lastrummen. Då kunde jag ju likaväl ha varit på tankbåt?! Traden blev inte heller någon favorit. Trots att det var spännande och fascinerande så vill jag inte jobba där. Jag har lätt för att axla andra människors problem och att se så mycket fattigdom klarar jag inte av i längden. Jag visste innan, och har verkligen förstått det nu, att världen inte är så vacker som jag låtsas men jag tog så illa vid mig när jag såg barnen med uppsvällda magar med egna ögon. Jag blev så ledsen när barn kom fram och tiggde på gatan. Jag mår dåligt av att just barn far så illa. Barn har inte gjort något ont, dom förtjänar inte att leva ett sådant liv. Men det är tyvärr så det är.

Jag vet inte om jag ska tillbaks till den här båten eller om det blir en annan. Jag kan göra en resa till. Eller två. Men jag vill inte stanna där. Jag vill ha andra arbetsuppgifter. Jag vill gå runt i ett lastrum! Och jag trivs bättre på Nordatlanten där vågorna är höga och man behöver börja använda vinteroverall redan i oktober. Jag trivs inte när det är över 30 grader. På semester är det väl okej. Inte på jobbet. Men jag kan tacka den som uppfann luftkonditionering!

Jaha, om man skulle göra ett försök att skriva lite här. Det har blivit lite dåligt med det sista tiden. Kan inte skylla på att jag varit upptagen för det har jag inte. Jag njuter av ledigheten och kan inte riktigt fatta att jag kommer att vara ledig halva året med full lön! Det är lyx!

Vädret har varit skit så förra veckan investerade vi i regnkläder. Man behöver ju ha regnkläder bara för att gå till brevlådan. Nästan. Det regnar så mycket att jag får ta bilen och handla när affären ligger på fem minuters gångavstånd. Dagarna är grå och lusten till att hitta på något har försvunnit. Vi köpte ett TP och det har spelats flitigt. Böcker har lästs. Mat har lagats. Dagarna har spenderats hemma i soffan eller i sängen eller på café i stan. Kvällarna har spenderats på mysiga restauranger eller hemma med en flaska vin.

Imorgon ska vi åka över till den ännu regnigare västkusten. Ska hälsa på familj, släkt och vänner. Blir bara en visit över helgen. Sen hem igen. Och njuta av dom sista två lediga veckorna. Lutar väl åt den gula båten i slutet av augusti. Afrika. Jag är inte lika livärdd längre. Har fått annat att oroa mig för. Kom ju på att jag måste vaccinera mig mot diverse saker så det står på schemat för nästa vecka. Och jag som älskar sprutor! Det går nog bra. Överlever jag det så överlever jag Afrika. Så det så.

Jag har tackat ja till B.
Jag var skakig efteråt.
Jag vet inte vad jag gett mig in på.
Jag har mailat A.
Skepparen vill ha tillbaks mig men förstod.
Med tanke på situationen.
Shit, jag ska ut på B.
Och jag ska inte ens gå dubbelt!

Kommer jag bli uppäten?
Fortsättning följer.
Men nu har jag en månad ledigt.

Jag har bestämt mig. Det får bli B. Jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag tackar nej. Det värsta som kan hända är ju att jag blir uppäten, eller hur?

Jag är verkligen en usel bilförare. Sen jag tog körkort för fyra år sedan kör jag så lite som möjligt. Jag hatar verkligen att köra bil. Tycker det är tråkigt och känner mig så osäker. Och dålig. Dom två sista sakerna hänger antagligen ihop med att jag aldrig kör bil. Men ibland måste jag köra. Som idag. Lovade att köra hem sambons bil så att jag kan hämta honom imorgon. Att bara köra framåt är väl en sak. I alla fall om det går någotlunda sakta. Nobbade motorvägen och körde genom små samhällen istället. 50-vägar är mer min melodi. Men så var det det här med att parkera. Förr eller senare måste man ju göra det. Fickparkera går bort. Har inte fickparkerat sen körskolan. Vanliga parkeringar är inte mycket bättre dom. Men det går. Om det inte är en massa andra bilar, stolpar och häckar i närheten. Jag kan tillägga att enda anledningen till att jag tog körkort var att jag blev sur över att min lillebror fick körkort före mig...

En tjej ombord fick en gång höra följande kommentar:
First we let them drive, then we let them vote and now we let them down in the engineroom.
Kanske hade varit bättre om jag inte hade fått tagit körkort? Men alla andra kvinnor då förstås! Ganska trångsynt kommentar. Väldigt trångsynt. Frågan är hur såna får släppas ombord!

Färgpennorna är framme. Jag har gjort långa plus- och minuslistor med dom två fartygen jag väljer mellan, Lite grann som kärlekslistorna man skrev på lågstadiet. Innerst inne har jag bestämt mig. Nu måste jag bara övertyga mig själv om att det är rätt. Är inne i en annorlunda form av trotsålder nu, jag trotsar mig själv hela tiden! Tiden ombord var nyttig för jag var tvungen att göra vissa grejer, som jag innerst inne är livrädd för, ensam. Första gången jag hade varit nere i lolon själv var jag stolt som en tupp. Jag är fortfarande lika mörkrädd, sover med rullgardinen uppe OCH lampan tänd. Solen kan ju faktiskt slockna och då måste lampan vara tänd. Eller hur?

Jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag tackar nej till B på grund av att jag är rädd för det organiserade, eller oorganiserade, kaos som råder där. Jag måste trotsa mig själv och testa mina gränser, Jag tror inte att det är så farligt. Egentligen. Vad skulle kunna hända mer än att hamnarbetarna äter upp mig till nattamat? Det kan bli hur fel som helst. Men det kan bli hur rätt som helst också. Och jag är optimist. Så tills vidare kör vi fartyg B.

Jag har funderat hela dagen över ett jobberbjudande. Eller rättare sagt två. Och jag hade bestämt mig. Sen fick jag mail från en kompis som skrev så mycket kloka saker. Så nu överväger jag allt på nytt. Det är två båtar det rör sig om. Fartyg A och B. Fartyg A erbjuder en viss trygghet i och med att jag har varit där innan. Jag kan rutinerna hyfsat, hittar i båten och känner en del folk. Detta fartyg går på en, enligt mig, väldigt trevlig trad där det är någotlunda organiserat i hamnarna. Fartyg B däremot går i en trad som skepparen beskriver som ett organiserat kaos. Länder som ligger ljusår från det vi är vana vid. Det är dessutom tokigt varmt. En stor fördel är att man har mer ansvar och jag kan tänka mig att det är större variation på arbetet på B än på A.

I förmiddags bestämde jag mig för att välja A. Jag hade skrivit mail till en kompis där jag beklagade mig och sa att jag tror inte att jag har tillräckligt med erfarenhet för att välja B. Hon skrev så många kloka saker och jag började genast tänka på saken ur ett annat perspektiv. B kommer vara en enorm utmaning. A är inte det på samma sätt. Visst, A bjuder på en del överraskningar och utmaningar hon med men B kommer vara extremt. B kan bli mitt livs äventyr! Och blir det inte bra där kan jag väl alltid byta tillbaks till A?

Jag skulle vilja påstå att jag aldrig tagit ett väl genomtänkt beslut i hela mitt liv. Jag har flyttat till två nya städer utan att vata vart jag ska bo eller hur nåt ska lösa sig men det har det gjort. Jag började, och slutförde, en högskoleutbildning som jag sökte till för skojs skull. Jag har aldrig funderat över jobb innan utan bara hoppat på första bästa tåg. Varför kan jag inte göra det nu också? På tisdag ska jag lämna besked. Jag har några dagar kvar att fundera på och vända och vrida på det hela. Om någon bara berättar för mig att stuvare inte äter svenska styrmän så har jag nog snart bestämt mig. Igen. Men för B. Jag hinner ändra mig många gånger till.

Jag har varit hemma i fyra dagar och blivit erbjuden två jobb! Ett som jag tackade nej till direkt men det andra är jag tveksam till. Tackar jag ja kan det blir mitt livs äventyr men det kan också bli något som jag bittert får ångra. Tackar jag nej kan det bli en lugn och skön start i arbetslivet men även det kan bli hur fel som helst. Varför ska arbetsmarknaden blomstra just nu? Varför kunde jag inte bara få ett jobb och så var det bra med det? Dagens i-landsproblem. Just det, jag har inte skickat ett enda CV än heller...

Vad är en norsk radar?
En matros på capstan!

Hur får man in longrange på ovan nämnda radar?
Man ger honom en kikare!

Det var så många gånger jag ville skicka fram vaktmatrosen på backen för att agera norsk radar. Vilken syn. Lite problem bara när han ska rapportera målen. Inte lätt att ge bäringar eller vinklar antagligen. Dääääär... var det! Dääääär... var det. igen.

Kocken ombord liknade mig vid en sydamerikansk busschaufför. För att jag tutade så mycket. Jag var nog den av styrmännen som tutade mest och oftast. Vi hade mycket dimma och i dimman var det en del trafik. Det är väl självklart att man ska tuta? Det tycker jag. Så jag tutade. Jag tutade även när det var klart väder, som på trollingbåtarna jag skrev om lite längre ner. Det blev lite av en hobby att tuta. Att vaktmatrosen var (nästan) lika förtjust i tyfonen gjorde ju bara att vi eggade varandra att tuta mer. Det fanns fyra olika intervall; 40s, 60s, 90s, 120s. Gissa vilken vi använde? Det var ett jäkla tutande. Men vi (läs jag) ville helst tuta hela tiden. Tejpa fast en legobit på knappen till tyfonen eller nåt i den stilen.



På bilden ovan är det ändå hyfsad sikt. Ibland såg vi inte mer än två bayer ("containerrader") framåt. Ibland skymtade vi förmasten och det var lycka. Men ofast var sikten mellan 50 och 100 meter. Det är tråkigt att köra runt i dimma i en vecka. Och då finns tutan som livar upp stämningen. Värst var det vissa dagar när det satt en stor lapp på panelen till tyfonen Tyfonen får ej användas, arbete på backen pågår. Jag blev mer eller mindre deprimerad då. Det är inte lätt att vara en svensk version av en sydamerikansk busschaufför.

Sen jag kom hem så har jag haft flera liknande telefonsamtal:

- Jaså, du är hemma nu?
- Ja, jag kom hem i måndags.
- Men jag har inte sett dig/det har inte familjen sagt något om?
- Nej, jag är hemma. I Kalmar.
- Oj oj oj, kallar du Kalmar för hem nu?

Ja, det gör jag. Kalmar är mitt hem. Så är det. Jag har bott här i fyra år och det här är första platsen, på många år, som jag verkligen känner mig hemma på. Bortsett från Grönland. Jag trivs här. Igår kväll när jag vandrade barfota hem genom stan så insåg jag hur lycklig jag är. Hur bra jag trivs här. Och jag kan inte förstå varför det är så många som rynkar på näsan när jag säger att jag tänker bo kvar här, när jag kallar Kalmar för hem. Trodde ni på allvar att jag skulle flytta tillbaks till ön? Jag har inget som håller kvar mig där. Familjen har jag kvar oavsett vart jag bor. Och jag tänker bo i Kalmar. Är det så svårt att förstå?