Hemma och Ute

Kocken ombord liknade mig vid en sydamerikansk busschaufför. För att jag tutade så mycket. Jag var nog den av styrmännen som tutade mest och oftast. Vi hade mycket dimma och i dimman var det en del trafik. Det är väl självklart att man ska tuta? Det tycker jag. Så jag tutade. Jag tutade även när det var klart väder, som på trollingbåtarna jag skrev om lite längre ner. Det blev lite av en hobby att tuta. Att vaktmatrosen var (nästan) lika förtjust i tyfonen gjorde ju bara att vi eggade varandra att tuta mer. Det fanns fyra olika intervall; 40s, 60s, 90s, 120s. Gissa vilken vi använde? Det var ett jäkla tutande. Men vi (läs jag) ville helst tuta hela tiden. Tejpa fast en legobit på knappen till tyfonen eller nåt i den stilen.



På bilden ovan är det ändå hyfsad sikt. Ibland såg vi inte mer än två bayer ("containerrader") framåt. Ibland skymtade vi förmasten och det var lycka. Men ofast var sikten mellan 50 och 100 meter. Det är tråkigt att köra runt i dimma i en vecka. Och då finns tutan som livar upp stämningen. Värst var det vissa dagar när det satt en stor lapp på panelen till tyfonen Tyfonen får ej användas, arbete på backen pågår. Jag blev mer eller mindre deprimerad då. Det är inte lätt att vara en svensk version av en sydamerikansk busschaufför.