Hemma och Ute

Jag har alltid varit glad, sprallig och spontan. Jag är den som har lett galna upptåg och varit den som busat mest och gjort mest hyss. Alltid. Men nu är det inte så längre. Jag har tappat bort mitt gamla jag och jag undrar vart jag ska börja leta! Det känns som om jag blev vuxen över en natt. Vissa saker saknar jag inte. Som alla urflippade utekvällar. Det är inte kul att gå ut, dansa på diverse bord och högtalare och sen efterfesta till gryningen. Det var kul då men det är inte kul nu. Men det är så mycket jag saknar. Jag saknar den där glada personen som inte tänkte allt för mycket, som bara var och gjorde det som kändes rätt. Någonstans tappade jag henne. Och jag saknar henne.

Jaha, då var man hemma igen. Hemma på landbacken. Turen till Afrika gick bra, jag blev inte uppäten. Inte ens i närheten. Afrika var spännande. Annorlunda. Fascinerande. Skrämmande. Jag insåg hur bra jag har det här i Sverige. Utan all fattigdom och korruption. Jag förundras över hur hela länder kan vara beroende av mutor. Om myndigheterna inte fick sin läsk och sina cigaretter blev vi inte inklarerade. Jag visste att det mutades friskt men jag förstod inte hur mycket förrän jag såg det. Alla myndigheter skule ha sitt. Och det var många myndigheter. Och dom skulle ha paper! Massor med papper. Konstiga listor. I en hamn ville dom ha en inventering över alla tomater och tomatprodukter ombord. I en annan hamn ville dom ha antalet DVD och VHS-filmer ombord. I en tredje var det en lista över vad som fanns i ALLA förråd, skruvar, knäskydd, kemikalier, rubbet. I en fjärde hamn skulle dom ha en annan narkotikalista än den vanliga, där var läkemedel som Voltaren och Ipren narkotikaklassade.

Jag trivdes bra ombord. Folket var bra. Men det klickade aldrig mellan mig och skutan. Själva jobbet var lite trist. Köra båt gör man ju som på andra båtar men i hamn var det trist. Bara ballastpumpande. Inte gå runt i lastrummen. Då kunde jag ju likaväl ha varit på tankbåt?! Traden blev inte heller någon favorit. Trots att det var spännande och fascinerande så vill jag inte jobba där. Jag har lätt för att axla andra människors problem och att se så mycket fattigdom klarar jag inte av i längden. Jag visste innan, och har verkligen förstått det nu, att världen inte är så vacker som jag låtsas men jag tog så illa vid mig när jag såg barnen med uppsvällda magar med egna ögon. Jag blev så ledsen när barn kom fram och tiggde på gatan. Jag mår dåligt av att just barn far så illa. Barn har inte gjort något ont, dom förtjänar inte att leva ett sådant liv. Men det är tyvärr så det är.

Jag vet inte om jag ska tillbaks till den här båten eller om det blir en annan. Jag kan göra en resa till. Eller två. Men jag vill inte stanna där. Jag vill ha andra arbetsuppgifter. Jag vill gå runt i ett lastrum! Och jag trivs bättre på Nordatlanten där vågorna är höga och man behöver börja använda vinteroverall redan i oktober. Jag trivs inte när det är över 30 grader. På semester är det väl okej. Inte på jobbet. Men jag kan tacka den som uppfann luftkonditionering!