Hemma och Ute

Så var det då dags för det där avskedet som jag hade förträngt. Sambon fick biljetterna tidigare i veckan men inte ens då vägrade jag inse att vi faktiskt skulle åka. Sambon är på väg till Taiwan, jag ska snart med tåget till västkusten. Ska hälsa på familen en sväng och i nästa vecka mönstrar jag på. Vågade inte ta samma tåg som sambon, då hade jag också hamnat på Kastrup och inte i Göteborg...

Jag hatar att ta farväl på tågstationer. Och flygplatser. Det är lika illa det. Tårar som rinner konstant även att man vet att vi snart kommer ses. I höstas gick sambon och jag om varandra. Vi sa mer hejdå än hej. Det kändes så. Nu har vi ordnat allt perfekt. Om sju veckor träffas vi. Och får hela augusti hemma. Bättre än så kan det inte bli. Men dom där förbaskade tårarna rinner. Dom rinner nu också. Gick snyftande hem från tåget. Satt i parken en stund. Kom hem och började ta tag i min packning. Sen kom en låt. En låt som jag alltid kommer att förknippa med min och sambons första sista kväll tillsammans. Tårarna började rinna. Jag kan inte hjälpa det. Jag är kass på att säga farväl. Men jag vet att bättre än så här kommer det inte bli. För jag vägrar att vi ska gå om varandra hela den här hösten och sommaren också.