Livet gjorde en kovändning

För lite drygt sex månader sen satt jag i skolan och kämpade. Det kändes som om jag var där dygnet runt. Kom tidigt på morgonen, gick på föreläsningar och på rasterna jobbade vi med alla inlämningsuppgifter och grupparbeten som hopat sig på slutet. När skolan var slut enligt schemat så tog ex-jobbet vid. Vi slet med ex-jobbet dag och natt i fyra månader. Helgerna gick till ex-jobb. Kvällarna gick till ex-jobb. Luncher, fikaraster och till och med lektioner! Vi satt längst bak och läste eller skrev och tillslut fick vi till det där grymma ex-jobbet som vi hade drömt om. Vi satte ribban högt från början. vi skulle ha priset för bästa ex-jobb. Och i juni stod vi där och sken i kapp med solen när vi tog emot våra stipendier och prestenter!


Ex-jobbet innan det blev det grymma som vi drömt om

Efter den dagen, då vi stod och sken ikapp med solen och tog emot stipendier och presenter så gjorde livet verkligen en kovändning. Från att ha varit något så blev jag ingenting. Innan var jag student men helt plötsligt så var jag ingenting. Jag var inte arbetslös för jag hade ju löfte om jobb. Men jag kunde inte säga att jag var styrman heller eftersom jag inte hade börjat jobba än. Nu är jag styrman. Jag trodde att jag skulle identifiera mig mer med det men det har jag inte gjort. Jag jobbar som styrman men vad jag är när jag är hemma vet jag faktiskt inte. Jag saknar rutiner hemma. Dagarna går så fort och jag gör ingenting. Nu har drygt halva ledigheten gått och jag börjar känna mig stressad, nu måste jag göra något, ta tag i mitt liv. Jag har gjort saker den här ledigheten. Jag fick två fantastiska veckor med sambon där vi rådde om varandra och myste, jag har varit en sväng i Skåne och träffat folk som jag inte sett på länge. Och sen ska jag över till Västkusten. Så jag gör ju ändå något. Men det känns så fel att ligga hemma i soffan med datorn på magen när jag vet att där ute i det grådassiga jobbar hundratusentals människor. Hundratusentals människor som säkert skulle vilja byta med mig för en dag, som inte förstår hur man kan ha det så här bra. Och i sanningens namn så har inte jag heller förstått det. Jag undrar vart haken är. Jobba en månad, vara ledig en. Det är ju för bra för att vara sant egentligen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0