Hemma och Ute

Min kära vän och vapendragre M ringde igår och frågade om jag hade några planer för veckan. Planer har jag men dom går ut på att ligga i soffan och fördriva tiden så nej, jag några egentliga planer har jag ju inte. M skulle åka till Örnsköldsvik och frågade om soffan här är ledig ett par nätter. Och självklart är den det. Min kära M är alltid välkommen! Sambon sa att jag borde rulla ut röda mattan eftersom det är ett så storslaget besök. Behöver jag det? Jag hade tänkt att köpa ett par flaskor rött, det borde väl räcka? Med lite otur slår vi sönder glaset när vi ska skåla för något filosofiskt och vips har vi en röd matta!

Jag har saknat M. M och jag lärde känna varandra för flera år sedan i en gammal militärförläggning. Vi bodde tillfälligt där och någonstans mellan den trasiga tvättmaskinen och taket som ramlade in så fann vi varandra och blev vänner för livet. Vi kanske inte träffas eller hörs av så ofta som bästa vänner bör men vi finns där för varandra. Och det kanske snart blir ändring på det, M spanar efter lägenhet här i stan och ingen kommer bli gladare än mig om jag får M ett stenkast bort!

För lite drygt sex månader sen satt jag i skolan och kämpade. Det kändes som om jag var där dygnet runt. Kom tidigt på morgonen, gick på föreläsningar och på rasterna jobbade vi med alla inlämningsuppgifter och grupparbeten som hopat sig på slutet. När skolan var slut enligt schemat så tog ex-jobbet vid. Vi slet med ex-jobbet dag och natt i fyra månader. Helgerna gick till ex-jobb. Kvällarna gick till ex-jobb. Luncher, fikaraster och till och med lektioner! Vi satt längst bak och läste eller skrev och tillslut fick vi till det där grymma ex-jobbet som vi hade drömt om. Vi satte ribban högt från början. vi skulle ha priset för bästa ex-jobb. Och i juni stod vi där och sken i kapp med solen när vi tog emot våra stipendier och prestenter!


Ex-jobbet innan det blev det grymma som vi drömt om

Efter den dagen, då vi stod och sken ikapp med solen och tog emot stipendier och presenter så gjorde livet verkligen en kovändning. Från att ha varit något så blev jag ingenting. Innan var jag student men helt plötsligt så var jag ingenting. Jag var inte arbetslös för jag hade ju löfte om jobb. Men jag kunde inte säga att jag var styrman heller eftersom jag inte hade börjat jobba än. Nu är jag styrman. Jag trodde att jag skulle identifiera mig mer med det men det har jag inte gjort. Jag jobbar som styrman men vad jag är när jag är hemma vet jag faktiskt inte. Jag saknar rutiner hemma. Dagarna går så fort och jag gör ingenting. Nu har drygt halva ledigheten gått och jag börjar känna mig stressad, nu måste jag göra något, ta tag i mitt liv. Jag har gjort saker den här ledigheten. Jag fick två fantastiska veckor med sambon där vi rådde om varandra och myste, jag har varit en sväng i Skåne och träffat folk som jag inte sett på länge. Och sen ska jag över till Västkusten. Så jag gör ju ändå något. Men det känns så fel att ligga hemma i soffan med datorn på magen när jag vet att där ute i det grådassiga jobbar hundratusentals människor. Hundratusentals människor som säkert skulle vilja byta med mig för en dag, som inte förstår hur man kan ha det så här bra. Och i sanningens namn så har inte jag heller förstått det. Jag undrar vart haken är. Jobba en månad, vara ledig en. Det är ju för bra för att vara sant egentligen!

En gång i tiden tyckte jag att det var riktigt roligt att blogga! Jag hade flera läsare och jag uppdaterade bloggen flera gånger om dagen. Jag hade saker att skriva om hela tiden. Jag ville dela med mig. Jag var väldigt öppen, visade bilder på mig och mina vänner. Skrev mitt namn. Och helt plötsligt fick jag veta att min blogg var tämligen välläst i en krets som jag inte ville skulle läsa. Människor som jag lagt bakom mig. Och då var det inte kul att skriva längre. Så jag skaffade en ny blogg, den här, men lusten att skriva kom aldrig tillbaks. Förrän nu.

Jag vill skriva nu. Men jag vet inte vad. Jag kan hålla på och båtnörda mig och skriva om jobbet ombord och hur man kan fördriva dag efter dag i soffan hemma men det är väl inte kul att läsa om? Jag hade kunnat vara personlig och skriva om vad som rör sig i mitt huvud just nu men jag vågar inte. Hur anonym är man på nätet egentligen? Jag har fått kommentarer om de bilder jag lagt ut, att dom känns igen. Och det är väl inte så konstigt eftersom jag använde dom i den förra bloggen?

Jag funderar på vad jag ska göra med den här bloggen. Kommer det bli något med den här bloggen eller kommer den rinna ut i sanden? Var det här ett sista andetag innan den slutligen får sin sista vila? Jag vet inte. Vi får väl se...

Här har jag inte varit särskillt aktiv det sista. Såg att det är över tre månader sen jag skrev mitt sista inlägg! Efter att jag skrev det väntade en låååång ledighet. Ingen visste vart jag skulle ta vägen. Jag visste inte, personalchefen visste inte, de skeppare som jag haft kontakt med visste inte. Till en början var det ovisst. Det stod väl mellan gul båt eller blå båt. Något annat var det aldrig på tal om. Men desto längre jag var hemma så började jag inse att jag inte ville tillbaks till Afrika. Jag hade inte klarat det. Och efter några veckor så kom beskedet jag väntat på, jag hade fått fast på en blå båt! Ledigheten blev tio veckor och den gick fort. Jag fattar inte hur två och en halv månad bara kan rusa förbi så? Och ett tu tre så stod sambon och jag där på tågperrongen och sa hejdå än en gång. Den dryga månaden ombord gick snabbt den med och nu är det bara två veckor kvar tills jag åker ut igen! Vart tar tiden vägen?