Hemma och Ute

Sitter ute på ön nu. Den ö som i 16 år var mitt hem. MIn fasta punkt. När jag var 16 flyttade jag hemifrån. Det var ingen jätteflytt, jag höll mig kvar på Västkusten och var på ön och jobbade varje sommar. Men någonstans under gymnasiet så slutade ön att vara mitt hem. Jag kände mig inte hemma här. Jag kände mig inte hemma någonstans. Jag var hemlös men inte bostadslös. Jag var ständigt på resande fot. Jag flydde ständigt. Men jag vet inte från vad eller till vad.

Nu är jag då på ön. Allt är så bekant. Mitt gamla flickrum ser nästan ut som när jag lämnade det för åtta år sedan. Men jag blir hela tiden påmind om varför jag ville härifrån så fort. Egentligen var det inget speciellt. Fast när jag ser vissa människor här ute, när jag tittar på samhället så förstår jag att det här inte är en plats för mig. Jag vet inte vad det är. Jag är ingen storstadsmänniska heller. Jag bor hellre i en liten by på Grönland än på Manhattan. Men ön är fel. Den är inte jag. Men visst är det kul att vara här!