Demonerna
Jag börjar med rastlöseten. Den kan vara ganska rolig till och med. Rastlösheten får mig att driva vind för våg. Rastlösheten gör att jag flyr på ett behagligt sätt. Rastlösheten tar mig till nya platser där jag möter nya människor. Nya människor som lär att känna den glada, tokiga, roliga och spralliga person som jag oftast är. Rastlössheten kommer krypande när jag varit på samma ställe för länge. Efter en stund så vill jag bara iväg. Se något nytt. Göra något nytt. Träffa några nya människor. Men som sagt, rastlösheten är behaglig. För mig. Kanske inte för dom runt omkring.
Rastlös på nordliga latituder
Paniken då. Paniken är allt annat än kul. När paniken sätter in vill jag bara fly. Fly långt bort. Och den flykten är inte behaglig. Den är laddad av panik och ångest. Paniken kan också ta mig till nya platser men jag får aldrig något bra intryck av dessa platser. De människor som jag träffar upplever mig som allt annat än glad, tokig, rolig och sprallig. Jag är mest miserabel. Vill bara vara ifred och tänka på livet. På miserabla saker. På hemska saker. Precis som om det gör mig gladare. Nej. Det gör paniken värre.
Panik i ett dimmigt Göteborg
Varför skriver jag då om dessa demoner? Ja du, det vet inte jag heller. Efter många år har jag lärt att känna dem och jag vet vilken som är vilken. I början visste jag inte det. Dom kan verka lika i början. Likheten är flyktbehovet. Olikheterna är dock så många fler. Jag har levt med dom i många år nu. Om jag får titta i en gammal dagbok så kan jag sätta exakt datum på när paniken gjorde intråg i mitt liv. Rastlösheten kom väl i samma veva som jag gick till sjöss. I min kropp slår ett oroligt sjömanshjärta som lätt blir vilse på samma plats men känner sig hemma på de konstigaste platser.
Vilket fint inlägg. Tack.
Den där öppna-hav-bilden fick mig just att än en gång ifrågasätta min landtillvaro. Vad fan gör vi iland?
Tror vi får ta ett snack en dag. Det här med raslösheten... Trodde nästan att det bara var jag. Men jag är alltså inte ensam. Sjömanssjuka?
Sjöpinglan: Snart är jag inte landkrabba. Snart tittar jag ut över ett öppet hav. Den tanken ger mig någon konstig form av ro. Du är inte ensam om att vara rastlös. Tror att det är många sjömän med oss som lider av den...
Uääääää! Var du tvungen att säga sååå?!?!? *tårarna sprutar* Jag vill också uuut! Ta mig meeed! *börjar packa sjösjukepillren och pisstofflorna*
Sjöpinglan: Självklart får du följa med. En tant till på tantbåten märks nog inte ;) Vi kan flyga till Liverpöl tillsammans och sitta på ett lokalt hak i ett par dagar och göra upp en plan för hur du ska kunna vara ombord hela törnen utan att någon märker att du egentligen inte ska vara där...
Om jag mönstrar som skeppshora så säger de kanske inget? Jag har ju sjömansbok... :P
Det hade varit en fin titel. Ska det stå på besättningslistan också?
Name: Sjöpinglan
Ranking: Shiphocker
