Minnen från ett vedervärdigt liv
Oj... modigt med ett så personligt inlägg.
Jag vill egentligen skriva ett långt svar till det här, men vi får se vart jag hamnar med orden.
Vår blogg började som ett rent helvetesprojekt. Jag var mitt uppe i psyksvängen- förbannad, deprimerad, självskadande och allt du kan tänka dig. Mitt mående avspeglades bara till viss mån på bloggen. Bloggen växte sig större, men jag flyttade sedan utomlands och la i princip ned skrivandet. Bloggen försvann.
Kom tillbaka i februari i år, återigen mådde jag piss psykiskt och var tillbaka i självskadandet. Vi startade upp bloggen igen och snabbt blev den mycket populär. Jag har fått hjälp av psykiatrin och har kämpat mig tillbaka igen, och kämpar fortfarande. En stor del i processen har varit all hjälp och stöd och vackra ord som jag har fått på bloggen. Jag har varit personlig, kanske för personlig ibland, det vet jag inte- men även om det har varit smärtsamt så har det varit värt det. Människor förstår mer än vad man tror- du anar inte. Människor beundrar ärlighet, och även om man bara sitter bakom en skärm så kan det vara skönt med denna distanserande närhet. Du delar med dig och väljer vad du vill dela med dig. Det är ingen som dömer dig.
Man är aldrig sin sjukdom. Men som människa har man känslor som måste ta vägen någonstans. Jag säger inte att du ska fläka ut hela ditt liv på internet. Men jag säger att det finns de som vill lyssna och om du inte vill skriva om det på bloggen, så är min mail öppen. Jag kan inte komma med svar på allt, men jag vet hur det är och vill ge dig en klapp på axeln och en kram.
Jonas
Psyk: Tack. Det uppskattas verkligen!
