Sjösjuka
Sjösjuka eller åksjuka, det är något de flesta har upplevt. Vissa lider mer av det än andra, andra växer ifrån det. Jag tillhör kategorin som vänjer mig. På stora båtar har jag aldrig varit sjösjuk men på fiskebåtarna spyr, jobbar och äter jag om vart annat i ett par dagar och sen har kroppen vant sig vid just den båtens rörelser. Kommer man till en ny båt börjar proceduren om. Men jag bryr mig inte så mycket. Redan när jag börjar fundera på om jag är sjösjuk åker fingrarna (eller knivskaftet) ner i halsen. Illamåendet är som bortblåst för ett par timmar. Lätt fixat.
Men, alla har det ju inte så lätt. Båtresan från Naxos till Santorini är ett lysande exempel på det. Som jag skrivit tidigare så har jag förståelse för att barn attackspyr (ord som jag och min bror kommit på efter att ha haft med oss folk ut på sjön som helt utan förvarning börjar tokspy) Jag har mindre förståelse för att vuxet folk gör det. Känner man inte att man börjar bli dåsig? Känner man inte att man börjar frysa eller kallsvettas? Känner man inte att man börjar må illa? Varför sitter man kvar på sin plats då, längst ner i båten och längst fram där det rullar som allra värst?
Hemresan från Naxos, dyningen uppskattades till 0.5 meter.
Jag tyckte inte att det var så dåligt väder från Naxos. Det var låg dyning, havet låg i princip lugnt. Men båten rullade, det gjorde hon. Och jag förstår att folk kan bli dåliga. Men ändå inte. 0.5 meters sjö. Tänk om man någon gång fick uppleva så fint väder på oceanerna! Efter min törn på den lilla bulkbåten har jag en annan definition på dåligt väder. Dåligt väder är det när det blåser orkanstyrka och våghöjden är cirka 10 meter. Lägg till att dyningen kommer från ett annat håll. Sjön blir kort och krabb. Sen så spelade ju båtens stabilitet en stor roll. Vi var malmlastade och hade ett fruktansvärt högt GM. Vi rullade mellan 30 och 40 grader på åtta sekunder. En landbaserad kompis tyckte inte att 30 grader lät så mycket och lutade sin handflata lite. Det sägs att sex graders slagsida är den så kallade katastrofvinkeln, då allmän panik utbryter på passagerarfartyg. 30 grader är mycket. 40 är mer. Speciellt på åtta sekunder. Man fick planera varje rörelse. Jag slog mig blodig i element, kartbord och tangentbord. Det är dåligt väder.
Storm på Nordatlanten med en containerbåt.
Men trots allt så är sjösjuka ett tecken på att balansorganet fungerar som det skall. Och det är ju bra. Det är egentligen konstigare att aldrig bli sjösjuk. Jag förstår att det kan vara obehagligt om man aldrig varit sjösjuk innan. Jag har sett folk som velat hoppa i sjön eller rentav ta sitt liv (som en så fint uttryckte det) Jag har sett folk vara dåliga i flera dagar efter en gungig tur med en fiskebåt. Men det finns ju hjälp har jag hört. Scopoderm och Postafen tror jag att dom heter.
Men, alla har det ju inte så lätt. Båtresan från Naxos till Santorini är ett lysande exempel på det. Som jag skrivit tidigare så har jag förståelse för att barn attackspyr (ord som jag och min bror kommit på efter att ha haft med oss folk ut på sjön som helt utan förvarning börjar tokspy) Jag har mindre förståelse för att vuxet folk gör det. Känner man inte att man börjar bli dåsig? Känner man inte att man börjar frysa eller kallsvettas? Känner man inte att man börjar må illa? Varför sitter man kvar på sin plats då, längst ner i båten och längst fram där det rullar som allra värst?
Hemresan från Naxos, dyningen uppskattades till 0.5 meter.
Jag tyckte inte att det var så dåligt väder från Naxos. Det var låg dyning, havet låg i princip lugnt. Men båten rullade, det gjorde hon. Och jag förstår att folk kan bli dåliga. Men ändå inte. 0.5 meters sjö. Tänk om man någon gång fick uppleva så fint väder på oceanerna! Efter min törn på den lilla bulkbåten har jag en annan definition på dåligt väder. Dåligt väder är det när det blåser orkanstyrka och våghöjden är cirka 10 meter. Lägg till att dyningen kommer från ett annat håll. Sjön blir kort och krabb. Sen så spelade ju båtens stabilitet en stor roll. Vi var malmlastade och hade ett fruktansvärt högt GM. Vi rullade mellan 30 och 40 grader på åtta sekunder. En landbaserad kompis tyckte inte att 30 grader lät så mycket och lutade sin handflata lite. Det sägs att sex graders slagsida är den så kallade katastrofvinkeln, då allmän panik utbryter på passagerarfartyg. 30 grader är mycket. 40 är mer. Speciellt på åtta sekunder. Man fick planera varje rörelse. Jag slog mig blodig i element, kartbord och tangentbord. Det är dåligt väder.
Storm på Nordatlanten med en containerbåt.
Men trots allt så är sjösjuka ett tecken på att balansorganet fungerar som det skall. Och det är ju bra. Det är egentligen konstigare att aldrig bli sjösjuk. Jag förstår att det kan vara obehagligt om man aldrig varit sjösjuk innan. Jag har sett folk som velat hoppa i sjön eller rentav ta sitt liv (som en så fint uttryckte det) Jag har sett folk vara dåliga i flera dagar efter en gungig tur med en fiskebåt. Men det finns ju hjälp har jag hört. Scopoderm och Postafen tror jag att dom heter.
Kommentarer
Trackback
