Hemma och Ute

Det har varit upplopp i stan idag. 4000 kvinnor har sprungit runt som galningar. Eller upplopp kanske är fel ord. Lopp kanske är bättre. För det är ju faktiskt vad det har varit. Drottning Margareta-loppet. Ett lopp för kvinnor i alla åldrar med sloganen Gå, lunka, löp. I vintras anmälde vi oss, ett gäng tjejer i klassen som tog namnet Sjöjungfrurna. Efter att vi anmälde oss slutade jag springa. Gymmet var roligare än att kuta runt i snöslask. Så idag innan loppet kändes det hopplöst att ta sig runt. Fem kilometer kändes lika långt som att gå till Kina. Hade strategin att börja springa och när jag inte orkade längre så skulle jag gå. Men jag orkade hela vägen! Jag orkade springa (nåja, jogga) fem kilometer! Jag kom inte först. Men jag kom inte heller sist. Långt ifrån sist. Jag är stolt över mig själv.

Sjösjuka eller åksjuka, det är något de flesta har upplevt. Vissa lider mer av det än andra, andra växer ifrån det. Jag tillhör kategorin som vänjer mig. På stora båtar har jag aldrig varit sjösjuk men på fiskebåtarna spyr, jobbar och äter jag om vart annat i ett par dagar och sen har kroppen vant sig vid just den båtens rörelser. Kommer man till en ny båt börjar proceduren om. Men jag bryr mig inte så mycket. Redan när jag börjar fundera på om jag är sjösjuk åker fingrarna (eller knivskaftet) ner i halsen. Illamåendet är som bortblåst för ett par timmar. Lätt fixat.

Men, alla har det ju inte så lätt. Båtresan från Naxos till Santorini är ett lysande exempel på det. Som jag skrivit tidigare så har jag förståelse för att barn attackspyr (ord som jag och min bror kommit på efter att ha haft med oss folk ut på sjön som helt utan förvarning börjar tokspy) Jag har mindre förståelse för att vuxet folk gör det. Känner man inte att man börjar bli dåsig? Känner man inte att man börjar frysa eller kallsvettas? Känner man inte att man börjar må illa? Varför sitter man kvar på sin plats då, längst ner i båten och längst fram där det rullar som allra värst?


Hemresan från Naxos, dyningen uppskattades till 0.5 meter.

Jag tyckte inte att det var så dåligt väder från Naxos. Det var låg dyning, havet låg i princip lugnt. Men båten rullade, det gjorde hon. Och jag förstår att folk kan bli dåliga. Men ändå inte. 0.5 meters sjö. Tänk om man någon gång fick uppleva så fint väder på oceanerna! Efter min törn på den lilla bulkbåten har jag en annan definition på dåligt väder. Dåligt väder är det när det blåser orkanstyrka och våghöjden är cirka 10 meter. Lägg till att dyningen kommer från ett annat håll. Sjön blir kort och krabb. Sen så spelade ju båtens stabilitet en stor roll. Vi var malmlastade och hade ett fruktansvärt högt GM. Vi rullade mellan 30 och 40 grader på åtta sekunder. En landbaserad kompis tyckte inte att 30 grader lät så mycket och lutade sin handflata lite. Det sägs att sex graders slagsida är den så kallade katastrofvinkeln, då allmän panik utbryter på passagerarfartyg. 30 grader är mycket. 40 är mer. Speciellt på åtta sekunder. Man fick planera varje rörelse. Jag slog mig blodig i element, kartbord och tangentbord. Det är dåligt väder.


Storm på Nordatlanten med en containerbåt.

Men trots allt så är sjösjuka ett tecken på att balansorganet fungerar som det skall. Och det är ju bra. Det är egentligen konstigare att aldrig bli sjösjuk. Jag förstår att det kan vara obehagligt om man aldrig varit sjösjuk innan. Jag har sett folk som velat hoppa i sjön eller rentav ta sitt liv (som en så fint uttryckte det) Jag har sett folk vara dåliga i flera dagar efter en gungig tur med en fiskebåt. Men det finns ju hjälp har jag hört. Scopoderm och Postafen tror jag att dom heter.

Sjöfartsverket. Slöfartsverket snarare. Jag skickade in min ansökan om behörighet för drygt två veckor sedan. Då sa dom att det skulle ta tre veckor. Sedan har jag hört rykten om att den tiden har fölängts till sex veckor. Så jag ringde. Jag ska ju ändå ut om drygt två veckor. Sant. Från och med dags datum skall det ta mellan fyra och sex veckor. Va fan?! Om sex veckor är jag mitt ute på Atlanten! Hon sa att dom var kraftigt underbemannade. Jag mumlade något om att det kan väl knappast vara någon nyhet att flera hundra behörigheter skall utfärdas under maj.

En kompis är på väg till Norrköping för att hämta ut sin behörighet, personligen. Han ska mönstra på imorgon och ringde igår och frågade vart hans behörighet höll hus. Den är klar, den ligger på mitt skrivbord svarade byråkraten. Kompisen frågade hur länge den legat där. En vecka kanske svarade den slöa gubben på Slöfartsverket. Kompisen tog då saken i egna händer, lånade en bil och tog en roadtrip till Norrköping.

Blir så irriterad. Allt hade kunnat skötas så mycket smidigare. Nu måste jag ta upp jakten på personalchefen och berätta om läget. Han får ringa och pusha på verket så att jag får ut min behörighet. Det skall inte behövas. Det är deras jobb att utfärda behörigheter. På tre veckor. Men det klarar dom upenbarligen inte.

Tältet och sovsäckarna är i bilen. Grillen och grillkolet likaså. Kycklingen ligger i marinad. Grönsaksgrillsetten är klara. Solen skiner. Självklart är det campingdags då! Semestern är slut men inte ledigheten, alltså får man hitta på lite saker. Tälta tycker jag är en bra idé. Så snart drar vi! Och som en vän sa nyss, akta er för björnarna! Orkade ine förklara att vi inte ska åka till Norrland och tälta. Dom småländska skogarna duger alldeles utmärkt!

Första kvällen på Naxos hittade vi en coktailbar. Den hette Captains. Självlart föll jag pladask. Ett ställe som heter Captains måste man älska. Så är det bara. Men vad som var ännu bättre med denna underbara bar var ju deras Strawberry Daiquiris. Jag säger bara smaskens. Smakade som en underbar jordgubbssmoothie. Är inne på att laga sådana till frukost men jag tvivlar på att det är politiskt korrekt. Och jag vill ju inte sluta som Frank som dricker alkohol innan nio på morgonen. Nog för att Captains var ett trevligt ställe och deras drinkar var av bästa slag så fanns det ju en sak som var ännu bättre. Tomteblossen! Drinkarna ser allmänt högexplosiva ut på kort...



Vi letade dock förgäves efter ett ställe tillägnat sambon. Hade hoppats på att hitta någon kinarestaurang som hette Cheng men vi gjorde aldrig det.

Sambon och jag hyrde en vespa i Grekland för att utforska ön på egen hand. En Kymco People. Silvrig. Det var den finaste mopeden av alla. Vi insåg att vi var tvungna att döpa den. Vi skulle ju trots allt hyra den i tre dagar. Och namnet Kent-Jesus ploppade upp i huvudet. På planet ner hade vi läst om ett norskt eller danskt par som hade döpt sin son till Kent-Jesus. Kent-Jesus, det var det perfekta namnet. People, en folkets man.


Jag på vår vackra Kent-Jesus

Veckan på Naxos var kanon! Jag förälskade mig fullständigt i stället och hade gärna stannat där en vecka till. Eller ett år. Men hemresan igår tog alla rekord. Båttransfern från Naxos till Santorini gick alldeles för tidigt. 06.10 hämtade bussen och båten gick strax efter sju. Dessvärre var det en del dyning... Det dröjde inte länge förrän folk blev lite bleka om nosen och ganska snabbt började ett litet barn spy, mer eller mindre konstant.Blev ruskigt irriterad på föräldrarna som envisades med att sitta kvar på sin plats med sin sjösjuka son istället för att ta med honom ut på däck eller i alla fall sätta sig närmare toaletterna. Men nej nej, dom skulle promt sitta kvar och lät ungen spy ner området runt deras sittplatser samt gången till toaletterna. Att barn blir sjösjuka och attackspyr har jag förståelse för men när vuxet folk gör likadant...? Man känner ju att man börjar må illa! Varför sitta kvar på sin plats tills man spy rakt ut på durken?!

Väl på flygplatsen var det lite smått kaotiskt. Flera hundra charterturister som skulle hem till kalla norden. Jag kunde inte förstå varför incheckningen gick så långsamt. Kön bara segade sig fram. Väl framme vid disken förstod jag varför. På normala flygplatser slår dom ju bara in bokningsnumret på sin lilla dator och boardingcardet skrivs ut. Men inte på Santorini International Airport inte. Nej där sitter som med papper och bockar av folk. Bockar av! Sen skrev dom med en bläckpenna på en liten pappersbit vilken plats man skulle ha. Denna papperslapp var även boardingcardet. Herregud, vi lever ju på 2000-talet!

Flygresan var i alla fall lugn. Maten var som vanligt kass. Sämre än kass till och med. Kallt ris med kalla köttbullar och kall tomatsås. Efter maten och ett glas vin somnade jag i alla fall och vaknade när planet landade, helt omedveten om att flygvärdinnan väckt mig och sambon och sagt att vi skulle stänga av våra mp3-spelare. Sambon sa att jag stängt av den själv vilket jag inte har något som helst minne av!

Sen var det tågresan då. Fick sista minuten biljetter i den tysta avdelningen men där var det allt annat än tyst. Fyra glada smålänningar hade varit på fyllhelg i Köpenhamn och dom visste hur man väsnades. Frank var så full att han däckat. Liselott, Franks flickvän skämdes för honom. Och så var det då Mikael och Pernilla. Ett par sedan sex år tillbaks. Dom diskutterade glatt alkoholproblem och kom fram till att Frank var alkoholist för att han drack öl på måndagsmorgnarna. Pernilla tyckte att Mikael hade problem också eftersom han alltid blev så full. Han tyckte dock att det var helt okej att supa sig asfull på helgen, det var ju så svårt att veta hur mycket som var lagom att dricka. Sen urartade det. Dom började bråka högljutt. Pernilla drog upp massor med saker som Mikael sagt på fyllan, bland annat att han inte älskade henne och att han nekade att de var tillsammans. Pernilla tyckte att dom kunde skita i allt. Då tyckte Mikael att Pernilla var dum. Pernilla sa att Mikael var en idiot och att att var jävligt elak. Mikael kontrade med att Pernilla inte hade några vänner. Och så fortsatte det. Allt dom sa bröt dom ner i molekyler och kastade tillbaks i ansiktet på varandra. Spännande hur mycket som man kan få veta om folk på en tågresa.

Men nu är vi hemma i alla fall. Uppdateringar kommer. Bilder från Naxos och berättelser om våra tokerier.

Imorgon, 09.08, bär det av. Första stoppet blir Köpenhamn där smörrebröd och pilsner skall inmundigas. Nyhavn skall besökas och jag hoppas att pariserhjulet på tivolit hinns med. Efter det blir det Grekland! En vecka med sol, bad, snorkling, aftersun, tsatziki, rosévin och mys. Härligt. Återkommer om en vecka. Om det inte sker mer uppdateringar ikväll. Mycket möjligt. Känner mig oerhört kreativ av all öl och vin. Trots det så stavar jag förvånansvärt bra...

Vår trädgård är överfull med snickare. Hyresvärden håller på och bygger om och bygger till. Det är en salig blandning av snickare. En skelög kalmarit. En gråhårig gubbe. En mörk kille som alltid hälsar genom att säga ciao och ett gäng ester/letter/littauer/polacker/finnar. Har inte riktigt kommit fram till vart dom är ifrån. Jag kan ju testa att slänga ur mig lite polska ord när jag går förbi. Dessvärre kan jag bara fula ord och totalt meningslösa fraser. Men reagerar dom så är dom ju polacker. Jaja...

Igår låg i alla fall sambon och jag i sängen och ingen av oss orkade gå upp. Sambon började nynna på den låt som Frida ställde upp med i melodifestivalen Upp och hoppa ligg inte och dra dig, du och jag måste fånga en snickare. Där reagerade jag. Fånga en snickare? Sjöng hon inte fånga dagen? Vi började spekulera i hur vi skulle fånga en snickare. Bästa förslaget var att surra fast honom runt ett träd.

Idag spann vi vidare på vår diskussion. Även idag låg vi i sängen och orkade inte riktigt gå ut på stan och göra allt som vi, eller jag, borde göra. Återigen var vi tillbaks vid det här att man borde fånga dagen. Eller en snickare. Och carpe diem utvecklades snabbt till carpe carpenter. Men nu drar vi ju till Köpenhamn imorgon och sen en vecka i Grekland så det blir nog inte så mycket snickarfångade...

Okej. Nu har jag konstant druckit öl sen jag skrev sist. Resultatet? En behaglig ölfylla som sprider sig i kroppen. Badkläderna och solkrämen är nerpackad i alla fall. Och 17 linnen. In case of... Även passet har fått följa med. Av ren vana höll jag på att slänga ner sjöfartsboken också men sambon hävdade att den inte behövdes på en charterresa. Antar att detta påstående är riktigt. Åter till ölen. Det är tokigt varmt i lägenheten. Strosar omkring i underkläder och aklimatiserar mig. Kollade vädret för Naxos. Dryga 30 grader till veckan. Smaskens! Mer öl åt folket!

Sen blir det skumpa!

Jag har en dålig ovana. När jag ska packa inför resor eller påmösntringar måste jag dricka öl! Det är inte en dålig ovana, det är en mycket dålig ovana. En sak är väl om man tar en öl. Eller två. Då har man läget under kontroll. Det är värre när man fått i sig en eller två för mycket. Helt plötsligt får man med sig så mycket roliga saker. Och nu ska jag packa inför Grekland. Första ölen är uppdrucken. Dom andra ligger i frysen. Dom är nog klara nu. Så då kan jag öppna en till och börja packa. Naaaajs!

Jag sitter med datorn i knät. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte om jag ska skriva här i bloggen eller om jag ska öppna ett lösenordsskyddat dokument på datorn som heter Ett annat liv. Det är ett välskrivet dokument. Det är ärligt och rent. Det handlar om ett annat liv. Ett liv som få vet om. Ett struligt liv där hopplöshet, dåligt självförtroende och bulimi var nyckelorden. Jag är fri från det idag. Men ibland tränger minnena upp till ytan. Saker som jag förträngt. Saker som jag vill förtränga. Det kan vara småsaker. Det kan vara en portion med spagetti. Spagetti som är så gott. Spagetti som är så otrevligt att spy upp. Jag öppnar mitt lösenordsskyddade dokument istället.

Jag tyckte aldrig om Giftig med Mange Schmidt när den kom förra året. Jag tyckte den var jobbig och tjôtig och irriterande. Och nu sitter jag här och lyssnar på den. När jag var ute i julas var det en överstyrman som tyckte att den låten var den bästa som någonsin gjorts. Så det blev många kvällar i baren när vi lyssnade på den. Om och om igen. Sitter och kollar på bilder från i julas och kom helt plötsligt att tänka på Giftig. Den är fortfarande inte bra men det är julen 2007.


Julklappsbordet med klappar från Sjömanskyrkan

Har inte riktigt insett att jag snart ska börja jobba som styrman. Det är så overkligt. När jag tänker på det, när jag försöker tänka mig in i det, så kommer fjärilarna i magen. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte tycker att det är kul? Tänk om jag inte trivs ombord? Jag har höga förhoppningar på skutan jag ska ut på. Det är dumt. Man ska inte ha höga förhoppningar. Risken att man ska bli besviken är så himla mycket större då. Men jag älskade varje sekund som jag var ombord på systerfartyget. Och där har jag varit i cirka fyra månader. Det kommer bli bra på båten jag ska ut på nu också. Men nervöst är det!

Den übercoola maskinistan BeigeBerit har inhämtat inspiration från den inte lika coola BlondinBella och skrivit en lista på saker som gör livet enklare. Så eftersom jag inte har något vettigare att skriva om så skriver jag också en sådan lista. Eller två rättare sagt.

Tre saker som gör livet enklare ombord:

• GPS - hur ska jag annars veta vart jag, fartyget och mina skeppskamrater är?
• Skiftnyckel - multiverktyg. Kan användas till det mesta. Öppna öl, banka på saker, kasta efter elaka personer. Tror dock att den är konstruerad för något annat...
• CD-skiva - en schyst skiva som håller mig vaken under 12-4 vakten.

Tre saker som gör livet enklare hemma:

• Väckarklocka med snoozefunktion - jag har ofta en ambition om att gå upp i tid när jag är hemma. Alltså kan jag ställa klockan för att dämpa det dåliga samvetet och sen snooza i två timmar.
• Korkskruv - känns inte helt okej att öppna en vinare genom att slå av halsen med en yxa som vissa i bekantskapskretsen gjort/gör.
• VISA-kort - hur handlade man innan man hade VISA-kort? Stod man verkligen i bankomatkön och väntade i tre och en halv evighet på att få ta ut pengar?

Nu har Facebook kommit med ännu en funktion. Man kan föreslå folk att adda annat folk och löst patrask. Hade precis fått ett mail. En gammal grundskolekompis hade föreslagit att jag ska adda en av våra gemensamma högstadieklasskompisar! Varför skall jag? Jag pratade knappt med den personen under hela högstadiet, varför ska nu adda henne/honom? Någon sa lite skämtsamt för ett tag sen att flest vänner på Facebook när man dör vinner. Jag börjar misstänka att vissa lever efter det mottot. Det är skrämmande.

Fyra år på högskolan har snart passerat. Jag har skrivit massor med tentor. Och jag har klarat alla. Utom den idag. Den näst sista. När jag läste igenom tentan tyckte jag att den var piece of cake så jag satte igång att skriva. En timme senare var jag klar. Det kändes så bra. Det kändes som om jag spikat den. Gick glatt ut och pratade med klasskompisarna. Alla sa att den var enkel. Att sjökaptensexamen låg som i en liten ask. Sen började vi jämföra svar.

Ingen hade fått samma svar som mig. Attans! Och då kom jag på vad jag gjort för fel. Jag hade inte tagit hänsyn till datumlinjen. Vi skulle gå från W 075 till E140. Jag räknade från 140 till 180, alltså 40 grader. Sen plussade jag lite fint på de andra 75. Jag skulle tagit 180-75. Det skulle bli 105 grader. Inte 75. Och de övriga fyra uppgifterna hängde ihop med den första så resten har också blivit fel.

När jag insåg det blev jag bitter. Hur kunde jag göra ett så dumt slarvfel. Men nu bryr jag mig inte. Tentan går i september och senare i höst. Får se till att vara hemma under någon av de omtentaperioderna sen är det fixat. Jag kan det. Men jag var så säker på det att jag gjorde ett dumt slarvfel. Jaja, det är inte mycket att göra. Fast bitterheten är som bortblåst. Jag har fått glass och en sommarklänning och det gör mig glad. Sjökaptensexamen får vänta.

Jag fick hem min underbara sommarklänning idag. En vit sak i strandklänningsmodell med stora rosa och lila blommor på. Sommarklänning. Jag är allt annat än sommarklänning. Jag är jeans och linne. Jag är baggyshorts och t-shirt. Jag är blåbyxor och färgfläckig tröja. Jag är oljebyxor och gummistövlar. Jag är inte sommarklänning. Men den är så fin. Jag är så fin i den. För första gången i mitt liv äger jag en sommarklänning.

Näst sista tentan imorgon. Jag borde ha ångest. Det kan vara den svåraste tentan vi haft under skoltiden men jag är lugn. Jag vet att jag inte pluggat tillräckligt. Men jag tycker att det här är saker jag ska kunna utan att plugga. Det lär jag väl märka imorgon... Jag har hittills inte stressat upp mig inför en tenta under dessa fyra år och jag ska inte ändra på det beteendet nu på sluttampen. Det enda jag nu försöker trycka in i huvudet är:

En gemensam haveriakt föreligger då, och endast då, en extraordinär uppoffring eller utgift avsiktligen och skäligen görs för det helas räddning i syfte att från fara bevara de värden som omfattas av den gemensamma sjöresan.

Det känns som om jag är fjorton igen och konfirmerar mig. Jag tryckte in budord, psalmer och böner i huvudet. Det gick då. Ganska mycket av det har fastnat. Nu är det mindre än tio timmar kvar till tentan. Ska jag lyckas att trycka in den meningen i huvudet?

Följande samtal ägde rum idag mellan mig och sambon.

Sambon: Jag kollade på en Macbook Air här om dagen. Fan vad fräck den var! Den var så tunn att man nästan kunde skära sig på den!
Jag: Men då kan du ju lika gärna köpa japanska kockknivar. Dom kan man också skära sig på.
Sambon: Eeeeh...

Min dator har börjat bete sig väldigt lustigt. Det började i höstas med att den tappade minnet, började ta bort all internethistorik även fast den var inställd på att spara den i en vecka. Sen följde en period då den bara rensade internethistorik för vissa bokstäver. Ännu skummare. Och nu har den fått spelet totalt. Om man spelar musik, Winamp, radio eller Mediaplayer spelar ingen roll, så börjar musiken efter en stund hacka Låter som en taskig skiva som hakat upp sig. Startar man om datorn är den okej. Ett tag. Jag har skannat hela datorn efetr virus och den har inget virus! Jag har rensat bort massor med onödiga program. Jag har defragementerat hårddisken. Jag har gjort allt som står i min makt för att rätta till problemet men inget funkar. Är det någon som vet vad som kan ha hänt?

Slöjd var aldrig mitt favoritämne i skolan. Träslöjd var bättre än syslöjd men långt ifrån bra. Eller det var väl jag som inte var bra i ämnet. Syslöjden ska vi inte tala på. Jag gjorde den ena konstigheten efter den andra. Jag sydde mig i tummen med symaskinen. Aj. Jag sydde fast mitt korsstygnsbrodderi i min alldeles för stora Aqua Limone-tröja. Jag skulle göra en jokermössa och sydde den fel säkert tio gånger. Jag kunde läsa mönster och var allmänt kass. Men sysöjdsfröken kämpade på. Trodde att det fanns hopp för mig.

Medan alla andra började sy kläder satt jag och kämade med att sy kuddar. Som jag givetvis sydde fel. Men en dag insåg även fröken att hoppet var ute för mig. Det var när jag väl hade lyckats med att sy en kudde. Skulle sy ihop det sista när jag hade tryckt det full med fluffig vadd. Och det var då fröken upptäckte mig. Jag satt och sydde ihop kudden med halvslag! Försvarade mig med att det faktiskt är så man lagar ryssjor och kräfteburar men hon lyssnade inte. I det ögonblicket tror jag att hon gav upp hoppet för mig... Men jag har fortsatt med det. Ska jag laga små hål i arbetskläder och liknande är det halvslag som gäller. Har en gång lagat ett par arbetsbyxor med taglingsgarn och segelnål... En syslöjdslärares värsta mardröm.

Jag saknar Grönland. Jag vill åka tillbaks dit. Dagarna på Grönland gick så fort och jag hann inte se så mycket. Visst, jag fick en guidad rundtur i Nalunaq, jag fick se guldgruvan och campen där gruvarbetarna bor, jag fick vara med på det häftigaste torskfiske jag någonsin upplevt, jag träffade människor jag aldrig kommer att glömma och jag fick se natur som få har haft äran att uppleva.


Smygreklam för ett visst rederi...

Men det som var det häftigaste var torskfisket. Förmannen frågade om kapten var sugen på att fiska torsk till middagen. Kapten tyckte det verkade kul och frågade självklart mig om jag ville med. Han vet vilken fisketok jag är. Så vi tre drog ut i förmannens styrpulpetbåt. Efter cirka 20 minuters båttur bland höga bergväggar var vi på fiskeplatsen. Hade cirka sex, sju krok på och på första nedsläppet var det fisk på alla krokar.


Pärlband med torsk.

Kapten fick upp sina fiskar först. Förmannen började hjälpa honom att kroka av. Sen fick jag upp mina torskar och förmannen skulle rusa till min undsättningen. Vilken blick jag fick när jag snabbt som tusan krokade av den ena torsken efter den andra. Under dessa sekunder som förmannen vände sig åt mitt håll lyckades kapten trassla in sig i linan och krokarna och han var invirad med torskar hägande från de allra konstigaste ställen. Förmannen log åt mig och sa att det såg ut som kapten behövde mer hjälp än vad jag behövde... Log tillbaks och berättade att jag jobbat som yrkesfiskare, liksom honom.


Fina fisken!

På knappt en timme fick vi upp någonstans mellan 30 och 40 kg. På två man! Det var för bra för att vara sant! Det är en fiskares våta dröm. Folk betalar flera tusentals kronor för att åka på sådana fiskeresor. Vi fick det gratis. På arbetstid. Så det vette fan om vi inte också fick betalt för det. Jag vill till Grönland och fiska igen. Jag vill fiska och titta på naturen. Titta på djur och fågellivet. Frågan är när jag kommer dit igen. Jag sitter och tittar på en hemsida just nu. Det är ett rederi som specialiserat sig på containertrafik mellan Europa och Grönland. Det hade varit något. Gå in till massvis med små hamnar på Grönland. Stångsas med isbergen i fjordarna. Träffa människor som gör intryck för livet. En dag ska jag söka dit. Om ett år. Eller två. Men söka ska jag. Och jag ska tjata och tjata och tjata. För jag vill tillbaks till Grönland. Och det bästa är ju om man kan få betalt för att åka dit!


Isbergssafari med kapten och MOB-båten.

Efter opponeringen på ex-jobbet igår bestämde jag och M oss för att gå hem till mig, hämta en flaska vin och sätta oss vid slottet. Sagt och gjort. Flaskan tog slut alldeles för snabbt och vi började göra upp planer på hur vi skulle få en flaska till. Systemet hade stängt så det var bara till att glömma. Vi funderade på att gå till den lokala puben, köpa en flaska och smuggla ut den. Eller M tyckte det. Jag tyckte att så får man inte göra. I vilket fall som helst så behövde vi gå på toa så vi gick till den lokala puben ändå. Men den var stängd! Traskade inpå Komvux istället ihopp om att hitta en toalett.

Tant: Hej! Välkomna till kvällens föreläsning!
Vi: Eh. Tack.
Tant: NI kan hänga av er där inne.
Vi: Kanon! Förresten, finns det någon toalett här? Hinner vi gå på toa innan föreläsningen?
Tant: Jadå, in här finns det toaletter.

Vi springer fnissande in på toa och funderar på hur vi skall ta oss ut.

På väg ut var det enorm folksamling och en annan tant började prata på bred småländska.

Tant 2: Ja, ni kan ju köpa medlemskort för 160 kronor så får ni gå på alla föreläsningar samt att ni få två tidsskrifter per år. Annars kostar det ju 50 kronor per föreläsning.

Vi nickar och hummar och säger det verkar intressant.

Tant 2: Jag ställer mig här ute i entren så kan ni betala till mig.
Vi: Det verkar jätteintressant. Men hinner vi ut och ta en rök innan föreläsningen börjar?
Tant 2: Visst gör ni det!

Vi springer fnissande från Komvux. Och fortfarande undrar vi vad det var för föreläsning vi missade.

Hur som helst så slutade allt med att vi drog hem till M och hämtade en flaska vin till och beställde pizza på vägen. Satte oss vid slottet och åt och drack och drog sen hem hit där det blev sanning och konsekvens med min sambo och Ms sambo. Och sen... Ja... Mycket öl och mycket vin i goda vänenrs sällskap. Och många skratt. Speciellt när M skulle imitera en rabiessmittad hund och R fick äran att visa hur en kåt svan beter sig. En toppenkväll helt enkelt.

För ett par år sedan hade jag äran at segla ihop med den största gaphals jag någonsin träffat. En mer osmidig och arrogant människa får man nog leta efter. Jag tyckte aldrig riktigt om honom. Han tyckte aldrig riktigt om mig heller. Ni som någon gång har åkt med den färja han jobbar på känner nog igen följande välkomsttal:

Gooodafton mina daaaame och herrar! Mitt namn är Den Stoooore Kaptenen. Vi ä nuuuu på väg mot O och viiiinden ä nooordnooordost åååtta till tålv meeeeter pe sekund. Deee komme iiiinte rulla eftersooom vi ha våååååa feeeeno ute. Ni som kom via biiiildäck ha mött våan ööööövestyyyman och dennes peeessonal. Ni som kom via laaandgången har mött våan intendent och dennes peeessonal. Å i maskin har vi maskiiiincheffen och dennes peeessonal. Jaaa vill önska er välkomnaaaa ombord på denna tuuuu med den oeeehöt vackra färjan (som inte ä lika vacker som den gamla)

Allt detta ska sägas på bred skånska. Kaptenen ifråga brukar stå där och gapa i PA-systemet i sin nystrukna och fläckfria kostym. Hela kaptenen blänker. Allt guld på axlarna. Allt guld han gillar att klä sig i. Och även hans hår glänser. Ja, han är kaptenernas kapten.

Och nu till det roliga. Tankfnattsmatrosen Martin har även han haft äran att lära känna denne kapten. Och kaptenen har haft ett något mer intimt umgänge med denne Martin. Kolla in den här länken och jag lovar, ni kommer vrida er av skratt. Speciellt om ni haft äran att träffa den store kaptenen.

Idag har jag varit en riktig hurtbulle. Är förvånad själv. Först ett hårt pass på gymmet och direkt efter en ordentlig powerwalk med en klasskompis. Är helt slut! Väl hemkommen så ordnade min underbara sambo smaskiga hamburgare och serverade mig en iskall öl. Puss på dig!



Det var här, i Algeciras hamnkarter, som min hurtbullekarriär startade. Jag har aldrig idrottat. Jag gjorde en kort fotbollskarriär, höll på en vecka innan min bollskräck tog över. Sysslade med aerobics ett tag men jag och min lika lata kusin tog hellre färjan över till stan och köpte godis. Ett tag höll jag på med vattengympa och det vet jag faktiskt inte varför jag slutade med. Det var kul. Jag försökte mig även på någon kombination av yoga och pilates men det var definitivt inget för mig. Jag låg dubbelvikt på golvet av skratt när instruktören sa att vi skulle stå på ett ben och låtsas att vi var svanar. Att jag dessutom är född utan balanssinne och därför inte kan stå på ett ben och låtsas att jag är en svan gjorde inte saken bättre. Men sen, i Algeciras 2007, hände det något.

Det var efter maten. Solen stog fortfarande högt på himen och det var cirka 35 grader varmt. I skuggan av muren tog jag mina första trevande löpsteg. Det var asjobbigt. Jag trodde att jag skulle dö. Jag kippade efter andan och var högröd i ansiktet. Och detta efter en enda låt! Sån tur var så kom det en läskautomat cirka en kilometer längre bort. Tänkte köpa en flaska vatten men sen såg jag att den sålde San Miguel och ja... Hur som helst så tyckte jag att det var kul att springa. Trots alla mina nära-döden-upplevelser.



På nästa skuta lyckades jag leta upp ett gym. Eller ja, något som liknar ett gym i alla fall. Sambon mailade över övningar man kan göra med hantlar och skivstänger och jag satte igång. Sen har det bara rullat på. Och nu tycker jag att det är kul. Styrketräning är kul. Powerwalks är kul. Springa är inte lika kul. Men det funkar. Och nu jobbar jag på att öva bort min bollskräck. Körde sit-ups med hjälp av en medicinboll idag. Sambon kastade den till mig. Jag kastade den till sambon. Upp och ner. Bollskräcken ska bort. För på den kommande skutan ska det spelas innibindy som det tydligen heter.

• Lärarnas lärare säger att vi måste ansöka om "Styrman 70p" för att kunna söka våra andrestyrmansbehörigheter.
• Prefekten säger att skolan faxar våra papper till Sjöfartsverket på examensdagen men att vi ska skicka in alla andra papper nu så har vi behörigheten cirka två, tre dagar efter examen.
• Studierektorn hummar och mummar och säger ingenting.
• Maskins studierektor säger att vi ska ansöka om examensbevis och bifoga behörighetsansökan.
• Sjöfartsverket säger att alla på skolan har rätt men att det tar tre veckor att få ut sin behörighet.

Jag kan inte vänta tre veckor. Jag ska ut en vecka efter examen. Varför kan man aldrig få ett vettigt besked för!


Jag slår vad om att det är så här virrigt hos Kalmar Maritime Academy och Sjöfartsverket.

7% av världen är utforskad. 93% kvar.

create your own visited country map or check our Venice travel guide

Allt är bättre idag. Eller det vände redan igår. Sambon frågade varför jag var ledsen. Jag kunde inte svara på det. Jag var ju bara ledsen. Men efter ett tag säger sambon att mina mungipor börjar peka åt rätt håll. Uppåt. Och det slutar med att jag ligger och låtsastjurar, bara för sakens skull. Jag är dålig på det.

Har i alla fall suttit nere i parken ett par timmar. Inte på parkbänken med A-laget utan på en filt i solen med min gamla meteorologibok som jag grävt fram från de döda. Solen sken och det var varmt. Jag fattar lika mycket av meteorologin nu som jag gjorde när jag läste det för ett år sedan. Ingenting alltså. Men havet (nåväl, vattnet) var vackert, fåglarna sjöng och det var dagg i gräset. Det räckte för at få mig på bra humör.


Höstbild 2006 från Parken

Jag lade mig på köksgolvet. Och tårarna började rinna. Fråga mig inte varför. Det var ingen gråt. Bara stilla tårar. Det är något som inte stämmer. Vare sig rastlösheten eller paniken finns i närheten. Men den glada typ jag är finns inte heller. Jag är likgiltig. Jag är rädd. Jag är ledsen. Fan. Säg inte att jag fått en ny inneboende! Jag har vare sig tid eller plats för något pucko som ska susa runt i mitt huvud. Äsch, det är nog bara sviter från nattens hjärnskakning.

Ja, så måste det vara. Lika bra att hoppa in i duschen och gå till sängs med sjörättsboken eller något annat spännande. Det får mig säkert på bättre humör. Om inte annat så somnar jag. Godnatt.

Jag är för det mesta ganska glad och sprallig. Det har blivit lite av ett kännetecken för mig. Glad. Tokig. Rolg. Sprallig. Men så är det inte alltid. Jag har två homies. Två inneboende som jag inte alltid tycker om. Det är två demoner. Jag brukar kalla dom för rastlösheten och paniken. Dom är jobbiga bägge två. Fast på olika sätt.

Jag börjar med rastlöseten. Den kan vara ganska rolig till och med. Rastlösheten får mig att driva vind för våg. Rastlösheten gör att jag flyr på ett behagligt sätt. Rastlösheten tar mig till nya platser där jag möter nya människor. Nya människor som lär att känna den glada, tokiga, roliga och spralliga person som jag oftast är. Rastlössheten kommer krypande när jag varit på samma ställe för länge. Efter en stund så vill jag bara iväg. Se något nytt. Göra något nytt. Träffa några nya människor. Men som sagt, rastlösheten är behaglig. För mig. Kanske inte för dom runt omkring.


Rastlös på nordliga latituder

Paniken då. Paniken är allt annat än kul. När paniken sätter in vill jag bara fly. Fly långt bort. Och den flykten är inte behaglig. Den är laddad av panik och ångest. Paniken kan också ta mig till nya platser men jag får aldrig något bra intryck av dessa platser. De människor som jag träffar upplever mig som allt annat än glad, tokig, rolig och sprallig. Jag är mest miserabel. Vill bara vara ifred och tänka på livet. På miserabla saker. På hemska saker. Precis som om det gör mig gladare. Nej. Det gör paniken värre.


Panik i ett dimmigt Göteborg

Varför skriver jag då om dessa demoner? Ja du, det vet inte jag heller. Efter många år har jag lärt att känna dem och jag vet vilken som är vilken. I början visste jag inte det. Dom kan verka lika i början. Likheten är flyktbehovet. Olikheterna är dock så många fler. Jag har levt med dom i många år nu. Om jag får titta i en gammal dagbok så kan jag sätta exakt datum på när paniken gjorde intråg i mitt liv. Rastlösheten kom väl i samma veva som jag gick till sjöss. I min kropp slår ett oroligt sjömanshjärta som lätt blir vilse på samma plats men känner sig hemma på de konstigaste platser.

Vaknade inatt/imorse av en fruktansvärd smärta i huvudet. Insåg att jag hade skallat ett mycket olämpligt objekt nämligen elementet. Vår säng står mot en vägg och på väggen sitter det ett element. Jag sover längst in. Närmast elementet. Jag vet att jag kan leva runt gansk vilt när jag sover men jag har aldrig någonsin skallat ett element innan! När klockan väl ringdevid halv sju hade jag bultande huvudvärk, var yr och mådde illa. Hjärnskakning light? Ställde om klockan och sov ett par timmar till. Huvudvärken har följt med hela dagen. Yrseln likaså. Men nu börjar det ordna upp sig.



Jag har dock varit i närstird med element innan. Det var på den lilla bulkbåten när vi guppad fram i storm/orkan på Nordatlanten. Det var tio meters vågor och båtskrället rullade 30-40 grader på åtta sekunder. Att sova i tvärskeppskoj var bara till att glömma så jag byggde om fyllebingen och sov långskepps. Det gick ett tag. Enda tills jag flög ur soffan och dunsade in med huvudet i elementet. Trött som jag var brydde jag mig inte utan kravlade upp i soffan igen. När jag vaknade var kudden blodig och halva kinden likaså. Men utvilad var jag! Fick säkert tre, fyra timmars sömn och det var mer än vad någon ombord fick under de dagarna. Ibland är det bra att slå sig medvetslös!

På en krog här i stan finns en av de roligaste texter jag någonsin sett!



Saniteettipussi. Pussi. Pussy. Ja, vad ska man säga? Det är bara finnarna som kommer på ett så otroligt roligt ord för sanitetspåse. Och när jag ser den här påsen så finns det ju en person som jag omedelbart tänker på. Vem? BeigeBerit så klart! Hon hade kanske kunnat få användning för den här påsen. Hon hade ju kunnat lägga allt sitt numera avklippta burr i den...

Valborg ja. Vad ska man säga? I en veckas tod hade vi suttit i solen på bryggan och planerat att vi skulle grilla. Men vad händer när Valborg väl infinner sig? Jo, det ösregnar! Såklart. Vem är förvånad? En klasskompis var ändå fast besluten om att vi skulle grilla och hävdade att vi kunde sitta alldeles bredvid brasan. Vare sig sambon eller jag tyckte att det lät så lockande att sitta vid en barsa i ösregn och grilla så vi började leta alternativa grillplatser och bjöd in oss till en dalmas. Och vad händer när vi kommer till dalmasen? Jo, solen kommer fram! Blev en perfekt kväll i solen och sen fortsatte vi med bowlingturnering i Nintendo Wii. Jag som inte tycker om TV-spel blev helt frälst!

Någonstans efter Wii-turneringen gick det utför och det alldeles för mycket öl slank ner. Kvällen avslutades med en White-russian och sen minns inte jag så mycket mer. Valborg. Ungdommarnas kväll. Och jag kör till med en tonårsfylla deluxe! Så kan det gå...

Jag lever. Valborg var lite för hård och igår spenderades dagen i soffan med godis, film, chips, läsk och en onödig tidning. Uppdatering kommer imorgon. Nu väntar den lokala puben där vin ska pimplas! So long gott folk!