Hemma och Ute

Skolan är helt klar nu. Ex-jobbet är publicerat och godkänt. Fick VG till och med! Yeah! På torsdag tar jag examen, nu i veckan skall jag få behörigheten hemskickad och om två veckor drar jag ut och jobbar. Skrämmande men sant. Stundtals känns det bra. Stundtals känns det nervöst. Men det ska bli kul. Det ska bli en utmaning. Här om dagen tecknade jag ett nytt abonemang och köpte ny telefon. Började prata lite jobb med försäljaren och jag var tvungen att säga vad jag jobbar som. Eller rättare sagt, ska jobba med. Jag var tvungen att säga det högt. Jag jobbar som styrman. Snart är det så. Skolan är slut. Jag pluggar inte längre. Och det lät ganska bra att säga det...

Det har varit upplopp i stan idag. 4000 kvinnor har sprungit runt som galningar. Eller upplopp kanske är fel ord. Lopp kanske är bättre. För det är ju faktiskt vad det har varit. Drottning Margareta-loppet. Ett lopp för kvinnor i alla åldrar med sloganen Gå, lunka, löp. I vintras anmälde vi oss, ett gäng tjejer i klassen som tog namnet Sjöjungfrurna. Efter att vi anmälde oss slutade jag springa. Gymmet var roligare än att kuta runt i snöslask. Så idag innan loppet kändes det hopplöst att ta sig runt. Fem kilometer kändes lika långt som att gå till Kina. Hade strategin att börja springa och när jag inte orkade längre så skulle jag gå. Men jag orkade hela vägen! Jag orkade springa (nåja, jogga) fem kilometer! Jag kom inte först. Men jag kom inte heller sist. Långt ifrån sist. Jag är stolt över mig själv.

Sjösjuka eller åksjuka, det är något de flesta har upplevt. Vissa lider mer av det än andra, andra växer ifrån det. Jag tillhör kategorin som vänjer mig. På stora båtar har jag aldrig varit sjösjuk men på fiskebåtarna spyr, jobbar och äter jag om vart annat i ett par dagar och sen har kroppen vant sig vid just den båtens rörelser. Kommer man till en ny båt börjar proceduren om. Men jag bryr mig inte så mycket. Redan när jag börjar fundera på om jag är sjösjuk åker fingrarna (eller knivskaftet) ner i halsen. Illamåendet är som bortblåst för ett par timmar. Lätt fixat.

Men, alla har det ju inte så lätt. Båtresan från Naxos till Santorini är ett lysande exempel på det. Som jag skrivit tidigare så har jag förståelse för att barn attackspyr (ord som jag och min bror kommit på efter att ha haft med oss folk ut på sjön som helt utan förvarning börjar tokspy) Jag har mindre förståelse för att vuxet folk gör det. Känner man inte att man börjar bli dåsig? Känner man inte att man börjar frysa eller kallsvettas? Känner man inte att man börjar må illa? Varför sitter man kvar på sin plats då, längst ner i båten och längst fram där det rullar som allra värst?


Hemresan från Naxos, dyningen uppskattades till 0.5 meter.

Jag tyckte inte att det var så dåligt väder från Naxos. Det var låg dyning, havet låg i princip lugnt. Men båten rullade, det gjorde hon. Och jag förstår att folk kan bli dåliga. Men ändå inte. 0.5 meters sjö. Tänk om man någon gång fick uppleva så fint väder på oceanerna! Efter min törn på den lilla bulkbåten har jag en annan definition på dåligt väder. Dåligt väder är det när det blåser orkanstyrka och våghöjden är cirka 10 meter. Lägg till att dyningen kommer från ett annat håll. Sjön blir kort och krabb. Sen så spelade ju båtens stabilitet en stor roll. Vi var malmlastade och hade ett fruktansvärt högt GM. Vi rullade mellan 30 och 40 grader på åtta sekunder. En landbaserad kompis tyckte inte att 30 grader lät så mycket och lutade sin handflata lite. Det sägs att sex graders slagsida är den så kallade katastrofvinkeln, då allmän panik utbryter på passagerarfartyg. 30 grader är mycket. 40 är mer. Speciellt på åtta sekunder. Man fick planera varje rörelse. Jag slog mig blodig i element, kartbord och tangentbord. Det är dåligt väder.


Storm på Nordatlanten med en containerbåt.

Men trots allt så är sjösjuka ett tecken på att balansorganet fungerar som det skall. Och det är ju bra. Det är egentligen konstigare att aldrig bli sjösjuk. Jag förstår att det kan vara obehagligt om man aldrig varit sjösjuk innan. Jag har sett folk som velat hoppa i sjön eller rentav ta sitt liv (som en så fint uttryckte det) Jag har sett folk vara dåliga i flera dagar efter en gungig tur med en fiskebåt. Men det finns ju hjälp har jag hört. Scopoderm och Postafen tror jag att dom heter.

Sjöfartsverket. Slöfartsverket snarare. Jag skickade in min ansökan om behörighet för drygt två veckor sedan. Då sa dom att det skulle ta tre veckor. Sedan har jag hört rykten om att den tiden har fölängts till sex veckor. Så jag ringde. Jag ska ju ändå ut om drygt två veckor. Sant. Från och med dags datum skall det ta mellan fyra och sex veckor. Va fan?! Om sex veckor är jag mitt ute på Atlanten! Hon sa att dom var kraftigt underbemannade. Jag mumlade något om att det kan väl knappast vara någon nyhet att flera hundra behörigheter skall utfärdas under maj.

En kompis är på väg till Norrköping för att hämta ut sin behörighet, personligen. Han ska mönstra på imorgon och ringde igår och frågade vart hans behörighet höll hus. Den är klar, den ligger på mitt skrivbord svarade byråkraten. Kompisen frågade hur länge den legat där. En vecka kanske svarade den slöa gubben på Slöfartsverket. Kompisen tog då saken i egna händer, lånade en bil och tog en roadtrip till Norrköping.

Blir så irriterad. Allt hade kunnat skötas så mycket smidigare. Nu måste jag ta upp jakten på personalchefen och berätta om läget. Han får ringa och pusha på verket så att jag får ut min behörighet. Det skall inte behövas. Det är deras jobb att utfärda behörigheter. På tre veckor. Men det klarar dom upenbarligen inte.

Tältet och sovsäckarna är i bilen. Grillen och grillkolet likaså. Kycklingen ligger i marinad. Grönsaksgrillsetten är klara. Solen skiner. Självklart är det campingdags då! Semestern är slut men inte ledigheten, alltså får man hitta på lite saker. Tälta tycker jag är en bra idé. Så snart drar vi! Och som en vän sa nyss, akta er för björnarna! Orkade ine förklara att vi inte ska åka till Norrland och tälta. Dom småländska skogarna duger alldeles utmärkt!

Första kvällen på Naxos hittade vi en coktailbar. Den hette Captains. Självlart föll jag pladask. Ett ställe som heter Captains måste man älska. Så är det bara. Men vad som var ännu bättre med denna underbara bar var ju deras Strawberry Daiquiris. Jag säger bara smaskens. Smakade som en underbar jordgubbssmoothie. Är inne på att laga sådana till frukost men jag tvivlar på att det är politiskt korrekt. Och jag vill ju inte sluta som Frank som dricker alkohol innan nio på morgonen. Nog för att Captains var ett trevligt ställe och deras drinkar var av bästa slag så fanns det ju en sak som var ännu bättre. Tomteblossen! Drinkarna ser allmänt högexplosiva ut på kort...



Vi letade dock förgäves efter ett ställe tillägnat sambon. Hade hoppats på att hitta någon kinarestaurang som hette Cheng men vi gjorde aldrig det.

Sambon och jag hyrde en vespa i Grekland för att utforska ön på egen hand. En Kymco People. Silvrig. Det var den finaste mopeden av alla. Vi insåg att vi var tvungna att döpa den. Vi skulle ju trots allt hyra den i tre dagar. Och namnet Kent-Jesus ploppade upp i huvudet. På planet ner hade vi läst om ett norskt eller danskt par som hade döpt sin son till Kent-Jesus. Kent-Jesus, det var det perfekta namnet. People, en folkets man.


Jag på vår vackra Kent-Jesus

Veckan på Naxos var kanon! Jag förälskade mig fullständigt i stället och hade gärna stannat där en vecka till. Eller ett år. Men hemresan igår tog alla rekord. Båttransfern från Naxos till Santorini gick alldeles för tidigt. 06.10 hämtade bussen och båten gick strax efter sju. Dessvärre var det en del dyning... Det dröjde inte länge förrän folk blev lite bleka om nosen och ganska snabbt började ett litet barn spy, mer eller mindre konstant.Blev ruskigt irriterad på föräldrarna som envisades med att sitta kvar på sin plats med sin sjösjuka son istället för att ta med honom ut på däck eller i alla fall sätta sig närmare toaletterna. Men nej nej, dom skulle promt sitta kvar och lät ungen spy ner området runt deras sittplatser samt gången till toaletterna. Att barn blir sjösjuka och attackspyr har jag förståelse för men när vuxet folk gör likadant...? Man känner ju att man börjar må illa! Varför sitta kvar på sin plats tills man spy rakt ut på durken?!

Väl på flygplatsen var det lite smått kaotiskt. Flera hundra charterturister som skulle hem till kalla norden. Jag kunde inte förstå varför incheckningen gick så långsamt. Kön bara segade sig fram. Väl framme vid disken förstod jag varför. På normala flygplatser slår dom ju bara in bokningsnumret på sin lilla dator och boardingcardet skrivs ut. Men inte på Santorini International Airport inte. Nej där sitter som med papper och bockar av folk. Bockar av! Sen skrev dom med en bläckpenna på en liten pappersbit vilken plats man skulle ha. Denna papperslapp var även boardingcardet. Herregud, vi lever ju på 2000-talet!

Flygresan var i alla fall lugn. Maten var som vanligt kass. Sämre än kass till och med. Kallt ris med kalla köttbullar och kall tomatsås. Efter maten och ett glas vin somnade jag i alla fall och vaknade när planet landade, helt omedveten om att flygvärdinnan väckt mig och sambon och sagt att vi skulle stänga av våra mp3-spelare. Sambon sa att jag stängt av den själv vilket jag inte har något som helst minne av!

Sen var det tågresan då. Fick sista minuten biljetter i den tysta avdelningen men där var det allt annat än tyst. Fyra glada smålänningar hade varit på fyllhelg i Köpenhamn och dom visste hur man väsnades. Frank var så full att han däckat. Liselott, Franks flickvän skämdes för honom. Och så var det då Mikael och Pernilla. Ett par sedan sex år tillbaks. Dom diskutterade glatt alkoholproblem och kom fram till att Frank var alkoholist för att han drack öl på måndagsmorgnarna. Pernilla tyckte att Mikael hade problem också eftersom han alltid blev så full. Han tyckte dock att det var helt okej att supa sig asfull på helgen, det var ju så svårt att veta hur mycket som var lagom att dricka. Sen urartade det. Dom började bråka högljutt. Pernilla drog upp massor med saker som Mikael sagt på fyllan, bland annat att han inte älskade henne och att han nekade att de var tillsammans. Pernilla tyckte att dom kunde skita i allt. Då tyckte Mikael att Pernilla var dum. Pernilla sa att Mikael var en idiot och att att var jävligt elak. Mikael kontrade med att Pernilla inte hade några vänner. Och så fortsatte det. Allt dom sa bröt dom ner i molekyler och kastade tillbaks i ansiktet på varandra. Spännande hur mycket som man kan få veta om folk på en tågresa.

Men nu är vi hemma i alla fall. Uppdateringar kommer. Bilder från Naxos och berättelser om våra tokerier.

Imorgon, 09.08, bär det av. Första stoppet blir Köpenhamn där smörrebröd och pilsner skall inmundigas. Nyhavn skall besökas och jag hoppas att pariserhjulet på tivolit hinns med. Efter det blir det Grekland! En vecka med sol, bad, snorkling, aftersun, tsatziki, rosévin och mys. Härligt. Återkommer om en vecka. Om det inte sker mer uppdateringar ikväll. Mycket möjligt. Känner mig oerhört kreativ av all öl och vin. Trots det så stavar jag förvånansvärt bra...

Vår trädgård är överfull med snickare. Hyresvärden håller på och bygger om och bygger till. Det är en salig blandning av snickare. En skelög kalmarit. En gråhårig gubbe. En mörk kille som alltid hälsar genom att säga ciao och ett gäng ester/letter/littauer/polacker/finnar. Har inte riktigt kommit fram till vart dom är ifrån. Jag kan ju testa att slänga ur mig lite polska ord när jag går förbi. Dessvärre kan jag bara fula ord och totalt meningslösa fraser. Men reagerar dom så är dom ju polacker. Jaja...

Igår låg i alla fall sambon och jag i sängen och ingen av oss orkade gå upp. Sambon började nynna på den låt som Frida ställde upp med i melodifestivalen Upp och hoppa ligg inte och dra dig, du och jag måste fånga en snickare. Där reagerade jag. Fånga en snickare? Sjöng hon inte fånga dagen? Vi började spekulera i hur vi skulle fånga en snickare. Bästa förslaget var att surra fast honom runt ett träd.

Idag spann vi vidare på vår diskussion. Även idag låg vi i sängen och orkade inte riktigt gå ut på stan och göra allt som vi, eller jag, borde göra. Återigen var vi tillbaks vid det här att man borde fånga dagen. Eller en snickare. Och carpe diem utvecklades snabbt till carpe carpenter. Men nu drar vi ju till Köpenhamn imorgon och sen en vecka i Grekland så det blir nog inte så mycket snickarfångade...

Okej. Nu har jag konstant druckit öl sen jag skrev sist. Resultatet? En behaglig ölfylla som sprider sig i kroppen. Badkläderna och solkrämen är nerpackad i alla fall. Och 17 linnen. In case of... Även passet har fått följa med. Av ren vana höll jag på att slänga ner sjöfartsboken också men sambon hävdade att den inte behövdes på en charterresa. Antar att detta påstående är riktigt. Åter till ölen. Det är tokigt varmt i lägenheten. Strosar omkring i underkläder och aklimatiserar mig. Kollade vädret för Naxos. Dryga 30 grader till veckan. Smaskens! Mer öl åt folket!

Sen blir det skumpa!

Jag har en dålig ovana. När jag ska packa inför resor eller påmösntringar måste jag dricka öl! Det är inte en dålig ovana, det är en mycket dålig ovana. En sak är väl om man tar en öl. Eller två. Då har man läget under kontroll. Det är värre när man fått i sig en eller två för mycket. Helt plötsligt får man med sig så mycket roliga saker. Och nu ska jag packa inför Grekland. Första ölen är uppdrucken. Dom andra ligger i frysen. Dom är nog klara nu. Så då kan jag öppna en till och börja packa. Naaaajs!

Jag sitter med datorn i knät. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte om jag ska skriva här i bloggen eller om jag ska öppna ett lösenordsskyddat dokument på datorn som heter Ett annat liv. Det är ett välskrivet dokument. Det är ärligt och rent. Det handlar om ett annat liv. Ett liv som få vet om. Ett struligt liv där hopplöshet, dåligt självförtroende och bulimi var nyckelorden. Jag är fri från det idag. Men ibland tränger minnena upp till ytan. Saker som jag förträngt. Saker som jag vill förtränga. Det kan vara småsaker. Det kan vara en portion med spagetti. Spagetti som är så gott. Spagetti som är så otrevligt att spy upp. Jag öppnar mitt lösenordsskyddade dokument istället.

Jag tyckte aldrig om Giftig med Mange Schmidt när den kom förra året. Jag tyckte den var jobbig och tjôtig och irriterande. Och nu sitter jag här och lyssnar på den. När jag var ute i julas var det en överstyrman som tyckte att den låten var den bästa som någonsin gjorts. Så det blev många kvällar i baren när vi lyssnade på den. Om och om igen. Sitter och kollar på bilder från i julas och kom helt plötsligt att tänka på Giftig. Den är fortfarande inte bra men det är julen 2007.


Julklappsbordet med klappar från Sjömanskyrkan

Har inte riktigt insett att jag snart ska börja jobba som styrman. Det är så overkligt. När jag tänker på det, när jag försöker tänka mig in i det, så kommer fjärilarna i magen. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte tycker att det är kul? Tänk om jag inte trivs ombord? Jag har höga förhoppningar på skutan jag ska ut på. Det är dumt. Man ska inte ha höga förhoppningar. Risken att man ska bli besviken är så himla mycket större då. Men jag älskade varje sekund som jag var ombord på systerfartyget. Och där har jag varit i cirka fyra månader. Det kommer bli bra på båten jag ska ut på nu också. Men nervöst är det!

Den übercoola maskinistan BeigeBerit har inhämtat inspiration från den inte lika coola BlondinBella och skrivit en lista på saker som gör livet enklare. Så eftersom jag inte har något vettigare att skriva om så skriver jag också en sådan lista. Eller två rättare sagt.

Tre saker som gör livet enklare ombord:

• GPS - hur ska jag annars veta vart jag, fartyget och mina skeppskamrater är?
• Skiftnyckel - multiverktyg. Kan användas till det mesta. Öppna öl, banka på saker, kasta efter elaka personer. Tror dock att den är konstruerad för något annat...
• CD-skiva - en schyst skiva som håller mig vaken under 12-4 vakten.

Tre saker som gör livet enklare hemma:

• Väckarklocka med snoozefunktion - jag har ofta en ambition om att gå upp i tid när jag är hemma. Alltså kan jag ställa klockan för att dämpa det dåliga samvetet och sen snooza i två timmar.
• Korkskruv - känns inte helt okej att öppna en vinare genom att slå av halsen med en yxa som vissa i bekantskapskretsen gjort/gör.
• VISA-kort - hur handlade man innan man hade VISA-kort? Stod man verkligen i bankomatkön och väntade i tre och en halv evighet på att få ta ut pengar?

Nu har Facebook kommit med ännu en funktion. Man kan föreslå folk att adda annat folk och löst patrask. Hade precis fått ett mail. En gammal grundskolekompis hade föreslagit att jag ska adda en av våra gemensamma högstadieklasskompisar! Varför skall jag? Jag pratade knappt med den personen under hela högstadiet, varför ska nu adda henne/honom? Någon sa lite skämtsamt för ett tag sen att flest vänner på Facebook när man dör vinner. Jag börjar misstänka att vissa lever efter det mottot. Det är skrämmande.

Fyra år på högskolan har snart passerat. Jag har skrivit massor med tentor. Och jag har klarat alla. Utom den idag. Den näst sista. När jag läste igenom tentan tyckte jag att den var piece of cake så jag satte igång att skriva. En timme senare var jag klar. Det kändes så bra. Det kändes som om jag spikat den. Gick glatt ut och pratade med klasskompisarna. Alla sa att den var enkel. Att sjökaptensexamen låg som i en liten ask. Sen började vi jämföra svar.

Ingen hade fått samma svar som mig. Attans! Och då kom jag på vad jag gjort för fel. Jag hade inte tagit hänsyn till datumlinjen. Vi skulle gå från W 075 till E140. Jag räknade från 140 till 180, alltså 40 grader. Sen plussade jag lite fint på de andra 75. Jag skulle tagit 180-75. Det skulle bli 105 grader. Inte 75. Och de övriga fyra uppgifterna hängde ihop med den första så resten har också blivit fel.

När jag insåg det blev jag bitter. Hur kunde jag göra ett så dumt slarvfel. Men nu bryr jag mig inte. Tentan går i september och senare i höst. Får se till att vara hemma under någon av de omtentaperioderna sen är det fixat. Jag kan det. Men jag var så säker på det att jag gjorde ett dumt slarvfel. Jaja, det är inte mycket att göra. Fast bitterheten är som bortblåst. Jag har fått glass och en sommarklänning och det gör mig glad. Sjökaptensexamen får vänta.

Jag fick hem min underbara sommarklänning idag. En vit sak i strandklänningsmodell med stora rosa och lila blommor på. Sommarklänning. Jag är allt annat än sommarklänning. Jag är jeans och linne. Jag är baggyshorts och t-shirt. Jag är blåbyxor och färgfläckig tröja. Jag är oljebyxor och gummistövlar. Jag är inte sommarklänning. Men den är så fin. Jag är så fin i den. För första gången i mitt liv äger jag en sommarklänning.

Näst sista tentan imorgon. Jag borde ha ångest. Det kan vara den svåraste tentan vi haft under skoltiden men jag är lugn. Jag vet att jag inte pluggat tillräckligt. Men jag tycker att det här är saker jag ska kunna utan att plugga. Det lär jag väl märka imorgon... Jag har hittills inte stressat upp mig inför en tenta under dessa fyra år och jag ska inte ändra på det beteendet nu på sluttampen. Det enda jag nu försöker trycka in i huvudet är:

En gemensam haveriakt föreligger då, och endast då, en extraordinär uppoffring eller utgift avsiktligen och skäligen görs för det helas räddning i syfte att från fara bevara de värden som omfattas av den gemensamma sjöresan.

Det känns som om jag är fjorton igen och konfirmerar mig. Jag tryckte in budord, psalmer och böner i huvudet. Det gick då. Ganska mycket av det har fastnat. Nu är det mindre än tio timmar kvar till tentan. Ska jag lyckas att trycka in den meningen i huvudet?

Följande samtal ägde rum idag mellan mig och sambon.

Sambon: Jag kollade på en Macbook Air här om dagen. Fan vad fräck den var! Den var så tunn att man nästan kunde skära sig på den!
Jag: Men då kan du ju lika gärna köpa japanska kockknivar. Dom kan man också skära sig på.
Sambon: Eeeeh...