Hemma och Ute

Min dator har börjat bete sig väldigt lustigt. Det började i höstas med att den tappade minnet, började ta bort all internethistorik även fast den var inställd på att spara den i en vecka. Sen följde en period då den bara rensade internethistorik för vissa bokstäver. Ännu skummare. Och nu har den fått spelet totalt. Om man spelar musik, Winamp, radio eller Mediaplayer spelar ingen roll, så börjar musiken efter en stund hacka Låter som en taskig skiva som hakat upp sig. Startar man om datorn är den okej. Ett tag. Jag har skannat hela datorn efetr virus och den har inget virus! Jag har rensat bort massor med onödiga program. Jag har defragementerat hårddisken. Jag har gjort allt som står i min makt för att rätta till problemet men inget funkar. Är det någon som vet vad som kan ha hänt?

Slöjd var aldrig mitt favoritämne i skolan. Träslöjd var bättre än syslöjd men långt ifrån bra. Eller det var väl jag som inte var bra i ämnet. Syslöjden ska vi inte tala på. Jag gjorde den ena konstigheten efter den andra. Jag sydde mig i tummen med symaskinen. Aj. Jag sydde fast mitt korsstygnsbrodderi i min alldeles för stora Aqua Limone-tröja. Jag skulle göra en jokermössa och sydde den fel säkert tio gånger. Jag kunde läsa mönster och var allmänt kass. Men sysöjdsfröken kämpade på. Trodde att det fanns hopp för mig.

Medan alla andra började sy kläder satt jag och kämade med att sy kuddar. Som jag givetvis sydde fel. Men en dag insåg även fröken att hoppet var ute för mig. Det var när jag väl hade lyckats med att sy en kudde. Skulle sy ihop det sista när jag hade tryckt det full med fluffig vadd. Och det var då fröken upptäckte mig. Jag satt och sydde ihop kudden med halvslag! Försvarade mig med att det faktiskt är så man lagar ryssjor och kräfteburar men hon lyssnade inte. I det ögonblicket tror jag att hon gav upp hoppet för mig... Men jag har fortsatt med det. Ska jag laga små hål i arbetskläder och liknande är det halvslag som gäller. Har en gång lagat ett par arbetsbyxor med taglingsgarn och segelnål... En syslöjdslärares värsta mardröm.

Jag saknar Grönland. Jag vill åka tillbaks dit. Dagarna på Grönland gick så fort och jag hann inte se så mycket. Visst, jag fick en guidad rundtur i Nalunaq, jag fick se guldgruvan och campen där gruvarbetarna bor, jag fick vara med på det häftigaste torskfiske jag någonsin upplevt, jag träffade människor jag aldrig kommer att glömma och jag fick se natur som få har haft äran att uppleva.


Smygreklam för ett visst rederi...

Men det som var det häftigaste var torskfisket. Förmannen frågade om kapten var sugen på att fiska torsk till middagen. Kapten tyckte det verkade kul och frågade självklart mig om jag ville med. Han vet vilken fisketok jag är. Så vi tre drog ut i förmannens styrpulpetbåt. Efter cirka 20 minuters båttur bland höga bergväggar var vi på fiskeplatsen. Hade cirka sex, sju krok på och på första nedsläppet var det fisk på alla krokar.


Pärlband med torsk.

Kapten fick upp sina fiskar först. Förmannen började hjälpa honom att kroka av. Sen fick jag upp mina torskar och förmannen skulle rusa till min undsättningen. Vilken blick jag fick när jag snabbt som tusan krokade av den ena torsken efter den andra. Under dessa sekunder som förmannen vände sig åt mitt håll lyckades kapten trassla in sig i linan och krokarna och han var invirad med torskar hägande från de allra konstigaste ställen. Förmannen log åt mig och sa att det såg ut som kapten behövde mer hjälp än vad jag behövde... Log tillbaks och berättade att jag jobbat som yrkesfiskare, liksom honom.


Fina fisken!

På knappt en timme fick vi upp någonstans mellan 30 och 40 kg. På två man! Det var för bra för att vara sant! Det är en fiskares våta dröm. Folk betalar flera tusentals kronor för att åka på sådana fiskeresor. Vi fick det gratis. På arbetstid. Så det vette fan om vi inte också fick betalt för det. Jag vill till Grönland och fiska igen. Jag vill fiska och titta på naturen. Titta på djur och fågellivet. Frågan är när jag kommer dit igen. Jag sitter och tittar på en hemsida just nu. Det är ett rederi som specialiserat sig på containertrafik mellan Europa och Grönland. Det hade varit något. Gå in till massvis med små hamnar på Grönland. Stångsas med isbergen i fjordarna. Träffa människor som gör intryck för livet. En dag ska jag söka dit. Om ett år. Eller två. Men söka ska jag. Och jag ska tjata och tjata och tjata. För jag vill tillbaks till Grönland. Och det bästa är ju om man kan få betalt för att åka dit!


Isbergssafari med kapten och MOB-båten.

Efter opponeringen på ex-jobbet igår bestämde jag och M oss för att gå hem till mig, hämta en flaska vin och sätta oss vid slottet. Sagt och gjort. Flaskan tog slut alldeles för snabbt och vi började göra upp planer på hur vi skulle få en flaska till. Systemet hade stängt så det var bara till att glömma. Vi funderade på att gå till den lokala puben, köpa en flaska och smuggla ut den. Eller M tyckte det. Jag tyckte att så får man inte göra. I vilket fall som helst så behövde vi gå på toa så vi gick till den lokala puben ändå. Men den var stängd! Traskade inpå Komvux istället ihopp om att hitta en toalett.

Tant: Hej! Välkomna till kvällens föreläsning!
Vi: Eh. Tack.
Tant: NI kan hänga av er där inne.
Vi: Kanon! Förresten, finns det någon toalett här? Hinner vi gå på toa innan föreläsningen?
Tant: Jadå, in här finns det toaletter.

Vi springer fnissande in på toa och funderar på hur vi skall ta oss ut.

På väg ut var det enorm folksamling och en annan tant började prata på bred småländska.

Tant 2: Ja, ni kan ju köpa medlemskort för 160 kronor så får ni gå på alla föreläsningar samt att ni få två tidsskrifter per år. Annars kostar det ju 50 kronor per föreläsning.

Vi nickar och hummar och säger det verkar intressant.

Tant 2: Jag ställer mig här ute i entren så kan ni betala till mig.
Vi: Det verkar jätteintressant. Men hinner vi ut och ta en rök innan föreläsningen börjar?
Tant 2: Visst gör ni det!

Vi springer fnissande från Komvux. Och fortfarande undrar vi vad det var för föreläsning vi missade.

Hur som helst så slutade allt med att vi drog hem till M och hämtade en flaska vin till och beställde pizza på vägen. Satte oss vid slottet och åt och drack och drog sen hem hit där det blev sanning och konsekvens med min sambo och Ms sambo. Och sen... Ja... Mycket öl och mycket vin i goda vänenrs sällskap. Och många skratt. Speciellt när M skulle imitera en rabiessmittad hund och R fick äran att visa hur en kåt svan beter sig. En toppenkväll helt enkelt.

För ett par år sedan hade jag äran at segla ihop med den största gaphals jag någonsin träffat. En mer osmidig och arrogant människa får man nog leta efter. Jag tyckte aldrig riktigt om honom. Han tyckte aldrig riktigt om mig heller. Ni som någon gång har åkt med den färja han jobbar på känner nog igen följande välkomsttal:

Gooodafton mina daaaame och herrar! Mitt namn är Den Stoooore Kaptenen. Vi ä nuuuu på väg mot O och viiiinden ä nooordnooordost åååtta till tålv meeeeter pe sekund. Deee komme iiiinte rulla eftersooom vi ha våååååa feeeeno ute. Ni som kom via biiiildäck ha mött våan ööööövestyyyman och dennes peeessonal. Ni som kom via laaandgången har mött våan intendent och dennes peeessonal. Å i maskin har vi maskiiiincheffen och dennes peeessonal. Jaaa vill önska er välkomnaaaa ombord på denna tuuuu med den oeeehöt vackra färjan (som inte ä lika vacker som den gamla)

Allt detta ska sägas på bred skånska. Kaptenen ifråga brukar stå där och gapa i PA-systemet i sin nystrukna och fläckfria kostym. Hela kaptenen blänker. Allt guld på axlarna. Allt guld han gillar att klä sig i. Och även hans hår glänser. Ja, han är kaptenernas kapten.

Och nu till det roliga. Tankfnattsmatrosen Martin har även han haft äran att lära känna denne kapten. Och kaptenen har haft ett något mer intimt umgänge med denne Martin. Kolla in den här länken och jag lovar, ni kommer vrida er av skratt. Speciellt om ni haft äran att träffa den store kaptenen.

Idag har jag varit en riktig hurtbulle. Är förvånad själv. Först ett hårt pass på gymmet och direkt efter en ordentlig powerwalk med en klasskompis. Är helt slut! Väl hemkommen så ordnade min underbara sambo smaskiga hamburgare och serverade mig en iskall öl. Puss på dig!



Det var här, i Algeciras hamnkarter, som min hurtbullekarriär startade. Jag har aldrig idrottat. Jag gjorde en kort fotbollskarriär, höll på en vecka innan min bollskräck tog över. Sysslade med aerobics ett tag men jag och min lika lata kusin tog hellre färjan över till stan och köpte godis. Ett tag höll jag på med vattengympa och det vet jag faktiskt inte varför jag slutade med. Det var kul. Jag försökte mig även på någon kombination av yoga och pilates men det var definitivt inget för mig. Jag låg dubbelvikt på golvet av skratt när instruktören sa att vi skulle stå på ett ben och låtsas att vi var svanar. Att jag dessutom är född utan balanssinne och därför inte kan stå på ett ben och låtsas att jag är en svan gjorde inte saken bättre. Men sen, i Algeciras 2007, hände det något.

Det var efter maten. Solen stog fortfarande högt på himen och det var cirka 35 grader varmt. I skuggan av muren tog jag mina första trevande löpsteg. Det var asjobbigt. Jag trodde att jag skulle dö. Jag kippade efter andan och var högröd i ansiktet. Och detta efter en enda låt! Sån tur var så kom det en läskautomat cirka en kilometer längre bort. Tänkte köpa en flaska vatten men sen såg jag att den sålde San Miguel och ja... Hur som helst så tyckte jag att det var kul att springa. Trots alla mina nära-döden-upplevelser.



På nästa skuta lyckades jag leta upp ett gym. Eller ja, något som liknar ett gym i alla fall. Sambon mailade över övningar man kan göra med hantlar och skivstänger och jag satte igång. Sen har det bara rullat på. Och nu tycker jag att det är kul. Styrketräning är kul. Powerwalks är kul. Springa är inte lika kul. Men det funkar. Och nu jobbar jag på att öva bort min bollskräck. Körde sit-ups med hjälp av en medicinboll idag. Sambon kastade den till mig. Jag kastade den till sambon. Upp och ner. Bollskräcken ska bort. För på den kommande skutan ska det spelas innibindy som det tydligen heter.

• Lärarnas lärare säger att vi måste ansöka om "Styrman 70p" för att kunna söka våra andrestyrmansbehörigheter.
• Prefekten säger att skolan faxar våra papper till Sjöfartsverket på examensdagen men att vi ska skicka in alla andra papper nu så har vi behörigheten cirka två, tre dagar efter examen.
• Studierektorn hummar och mummar och säger ingenting.
• Maskins studierektor säger att vi ska ansöka om examensbevis och bifoga behörighetsansökan.
• Sjöfartsverket säger att alla på skolan har rätt men att det tar tre veckor att få ut sin behörighet.

Jag kan inte vänta tre veckor. Jag ska ut en vecka efter examen. Varför kan man aldrig få ett vettigt besked för!


Jag slår vad om att det är så här virrigt hos Kalmar Maritime Academy och Sjöfartsverket.

7% av världen är utforskad. 93% kvar.

create your own visited country map or check our Venice travel guide

Allt är bättre idag. Eller det vände redan igår. Sambon frågade varför jag var ledsen. Jag kunde inte svara på det. Jag var ju bara ledsen. Men efter ett tag säger sambon att mina mungipor börjar peka åt rätt håll. Uppåt. Och det slutar med att jag ligger och låtsastjurar, bara för sakens skull. Jag är dålig på det.

Har i alla fall suttit nere i parken ett par timmar. Inte på parkbänken med A-laget utan på en filt i solen med min gamla meteorologibok som jag grävt fram från de döda. Solen sken och det var varmt. Jag fattar lika mycket av meteorologin nu som jag gjorde när jag läste det för ett år sedan. Ingenting alltså. Men havet (nåväl, vattnet) var vackert, fåglarna sjöng och det var dagg i gräset. Det räckte för at få mig på bra humör.


Höstbild 2006 från Parken

Jag lade mig på köksgolvet. Och tårarna började rinna. Fråga mig inte varför. Det var ingen gråt. Bara stilla tårar. Det är något som inte stämmer. Vare sig rastlösheten eller paniken finns i närheten. Men den glada typ jag är finns inte heller. Jag är likgiltig. Jag är rädd. Jag är ledsen. Fan. Säg inte att jag fått en ny inneboende! Jag har vare sig tid eller plats för något pucko som ska susa runt i mitt huvud. Äsch, det är nog bara sviter från nattens hjärnskakning.

Ja, så måste det vara. Lika bra att hoppa in i duschen och gå till sängs med sjörättsboken eller något annat spännande. Det får mig säkert på bättre humör. Om inte annat så somnar jag. Godnatt.

Jag är för det mesta ganska glad och sprallig. Det har blivit lite av ett kännetecken för mig. Glad. Tokig. Rolg. Sprallig. Men så är det inte alltid. Jag har två homies. Två inneboende som jag inte alltid tycker om. Det är två demoner. Jag brukar kalla dom för rastlösheten och paniken. Dom är jobbiga bägge två. Fast på olika sätt.

Jag börjar med rastlöseten. Den kan vara ganska rolig till och med. Rastlösheten får mig att driva vind för våg. Rastlösheten gör att jag flyr på ett behagligt sätt. Rastlösheten tar mig till nya platser där jag möter nya människor. Nya människor som lär att känna den glada, tokiga, roliga och spralliga person som jag oftast är. Rastlössheten kommer krypande när jag varit på samma ställe för länge. Efter en stund så vill jag bara iväg. Se något nytt. Göra något nytt. Träffa några nya människor. Men som sagt, rastlösheten är behaglig. För mig. Kanske inte för dom runt omkring.


Rastlös på nordliga latituder

Paniken då. Paniken är allt annat än kul. När paniken sätter in vill jag bara fly. Fly långt bort. Och den flykten är inte behaglig. Den är laddad av panik och ångest. Paniken kan också ta mig till nya platser men jag får aldrig något bra intryck av dessa platser. De människor som jag träffar upplever mig som allt annat än glad, tokig, rolig och sprallig. Jag är mest miserabel. Vill bara vara ifred och tänka på livet. På miserabla saker. På hemska saker. Precis som om det gör mig gladare. Nej. Det gör paniken värre.


Panik i ett dimmigt Göteborg

Varför skriver jag då om dessa demoner? Ja du, det vet inte jag heller. Efter många år har jag lärt att känna dem och jag vet vilken som är vilken. I början visste jag inte det. Dom kan verka lika i början. Likheten är flyktbehovet. Olikheterna är dock så många fler. Jag har levt med dom i många år nu. Om jag får titta i en gammal dagbok så kan jag sätta exakt datum på när paniken gjorde intråg i mitt liv. Rastlösheten kom väl i samma veva som jag gick till sjöss. I min kropp slår ett oroligt sjömanshjärta som lätt blir vilse på samma plats men känner sig hemma på de konstigaste platser.

Vaknade inatt/imorse av en fruktansvärd smärta i huvudet. Insåg att jag hade skallat ett mycket olämpligt objekt nämligen elementet. Vår säng står mot en vägg och på väggen sitter det ett element. Jag sover längst in. Närmast elementet. Jag vet att jag kan leva runt gansk vilt när jag sover men jag har aldrig någonsin skallat ett element innan! När klockan väl ringdevid halv sju hade jag bultande huvudvärk, var yr och mådde illa. Hjärnskakning light? Ställde om klockan och sov ett par timmar till. Huvudvärken har följt med hela dagen. Yrseln likaså. Men nu börjar det ordna upp sig.



Jag har dock varit i närstird med element innan. Det var på den lilla bulkbåten när vi guppad fram i storm/orkan på Nordatlanten. Det var tio meters vågor och båtskrället rullade 30-40 grader på åtta sekunder. Att sova i tvärskeppskoj var bara till att glömma så jag byggde om fyllebingen och sov långskepps. Det gick ett tag. Enda tills jag flög ur soffan och dunsade in med huvudet i elementet. Trött som jag var brydde jag mig inte utan kravlade upp i soffan igen. När jag vaknade var kudden blodig och halva kinden likaså. Men utvilad var jag! Fick säkert tre, fyra timmars sömn och det var mer än vad någon ombord fick under de dagarna. Ibland är det bra att slå sig medvetslös!

På en krog här i stan finns en av de roligaste texter jag någonsin sett!



Saniteettipussi. Pussi. Pussy. Ja, vad ska man säga? Det är bara finnarna som kommer på ett så otroligt roligt ord för sanitetspåse. Och när jag ser den här påsen så finns det ju en person som jag omedelbart tänker på. Vem? BeigeBerit så klart! Hon hade kanske kunnat få användning för den här påsen. Hon hade ju kunnat lägga allt sitt numera avklippta burr i den...

Valborg ja. Vad ska man säga? I en veckas tod hade vi suttit i solen på bryggan och planerat att vi skulle grilla. Men vad händer när Valborg väl infinner sig? Jo, det ösregnar! Såklart. Vem är förvånad? En klasskompis var ändå fast besluten om att vi skulle grilla och hävdade att vi kunde sitta alldeles bredvid brasan. Vare sig sambon eller jag tyckte att det lät så lockande att sitta vid en barsa i ösregn och grilla så vi började leta alternativa grillplatser och bjöd in oss till en dalmas. Och vad händer när vi kommer till dalmasen? Jo, solen kommer fram! Blev en perfekt kväll i solen och sen fortsatte vi med bowlingturnering i Nintendo Wii. Jag som inte tycker om TV-spel blev helt frälst!

Någonstans efter Wii-turneringen gick det utför och det alldeles för mycket öl slank ner. Kvällen avslutades med en White-russian och sen minns inte jag så mycket mer. Valborg. Ungdommarnas kväll. Och jag kör till med en tonårsfylla deluxe! Så kan det gå...

Jag lever. Valborg var lite för hård och igår spenderades dagen i soffan med godis, film, chips, läsk och en onödig tidning. Uppdatering kommer imorgon. Nu väntar den lokala puben där vin ska pimplas! So long gott folk!

Sambon och jag har pratat om att ta en weekend i Köpenhamn i vår. Men helt plötsligt ändrades planerna och nu har vi bokat sistaminutenresa till Grekland istället. Gött! Fast en liten kompromiss blev det. En natt på hotell i Köpenhamn och sju dagar i Grekland. Kanon! Så den 16e maj bär det av till våra smörrebrödsätande grannar och morgonen efter till Naxos!

Min mormor är inte den bästa på att laga mat. Hon är till och med ganska dålig på det. Så när brorsan och jag var små och var hos mormor och morfar matvägrade vi. Det enda vi åt var vaniljsås. För det kan inte ens mormor misslyckas med. Även i vuxna dar så tycker jag att vaniljsås är något bland det godaste som finns men jag har insett att man inte kan leva på det. Så gissa vem som blev överlycklig när det gick upp för mig att Gainomax Vanilla Flavour smakar som vaniljsås?!

Har sett besättningslistan för prototypen och det kommer att vara plenty chicks ombord när jag ska ut! På det gänget kommer cirka 30% av besättnigen bestå av brudar! Fan vad kul! Jag har aldrig seglat ihop med så mycket tjejer om man inte räknar min korta färjekarriär. Men åsikterna har varit blandade när jag berättat om sammansättningen på besättningen. Förvånansvärt många har suckat och sagt att dom tycker synd om mig. Både killar och tjejer. Dock verkar tjejerna mest negativa till det hela. Dom hävdar att det kommer bli catfights och liknande. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tror det kommer bli soft. Killarna är lite skeptiska till att det är så många tjejer ombord samtidigt, dom tror att det inte blir något gjort. Att det bara blir kafferep, syjunta och skvaller. Tror jag inte heller på. Jag tycker det ska bli skitkul. Och blir det inte skitkul får kah väl begära förflyttning till en båt med en massa sura gamla gubbar. Dom vet man i alla fall vart man har!

Jag stod och fixade i badrummet imorse när jag helt plötsligt kände hur sambon stoppade in något föremål under min tröja. Sambon rusade ut ur badrummet och skrek rymdraket och kvar stod jag och fattade ingenting. Tänkte att det var bäst att kolla mig i spegeln och se vad som stod på. Under min tröja låg det två tomma toalettrullar. Så rymdraket, ja. Jag försökte dock att flyga iväg men det gick inte så bra.

Nu är fjollkläderna på och vinet ska snart öppnas. Lördag kväll är underbart!